Första Flygeskadern

Träbjörn

Bara några hundra meter från E20 ligger den gamla anläggningen väl dold i en skogsdunge. I tidningarna skrevs det om den topphemliga anläggningen, en militäranläggningen omsorgsfullt placerad för högsta insynsskydd och som en gång i tiden var belagd med en mycket omfattande sekretess.

1. Träbjörn

Vi befinner oss någonstans längs E20 mellan Göteborg och Örebro, och bara några hundra meter från vägen finner vi den gamla militäranläggningen i skogsdungarna. På väg mot anläggningen skymtas i utkanten av angränsande skogsdungar två gamla ammunitionsförråd som en gång i tiden hade påmålade fönster för att maskera dem som stugor. Vidare längs vägen finner vi baracker i grönmålad färg och slutligen så står vi framför vaktkuren till den en gång i tiden ytterst hemliga anläggningen.

Vid Träbjörn fanns skyltar som upplyste om beslutet av skyddsobjekt, vilket syftar på att anläggningen var en mycket samhällsviktig funktion. Det var hit, bland gamla flygplansvärn från beredskapstiden som första flygeskaderns (E 1) ledning skulle flyttas i krig. E 1 omfattade inpå 60-talet bomb- och attackflyg som skulle ledas från det centrala rummet (som kallades för ”kyrkan”) i en ledningscentral på två våningar. På väggarna fanns tablåer som upplyste om det aktuella läget och här fanns fasta platser för bland annat vädertjänst, kryptering och fjärrskrift.

Det är tämligen ovanligt att en ledningscentral placeras i träbaracker men detta blev resultatet av en flygvapenledning som inte gjorde något för att skapa ett bra attackflyg. Ledningen ansåg att attackförbanden skulle ledas från luftförsvarscentralerna genom attackavdelningar och ville därmed inte upprätta någon ledningscentral för E 1. Utan pengar för en ledningsanläggning och utan intresse från ledningen så skapade eskaderchefen Björn Bjuggren en ledningscentral av träbaracker med prioritet på ett bra sambandssystem. Det blev en bra och funktionell ledningscentral med direkta förbindelser till attackbaser över hela landet.

1963 framkom det att översten i flygvapnet Stig Wennerström röjt anläggningen genom sitt spioneri, E 1 fick nu en ny anläggning och därmed upphörde Träbjörn som ledningscentral. Träbjörn blev nu istället övningsanläggning och reservanläggning för den nya.

2. Motstridande uppgifter

Det har varit väldigt omdebatterat huruvida Träbjörn faktiskt skulle användas som uppehållsplats (upl) för första flygeskadern (E 1) i krig eller ej. Vissa påstår att det är helt oförståeligt hur där kunde finnas en ledningsfunktion utan bättre möjligheter för skydd. Det har också hävdats att anläggningen saknade erforderliga kommunikationsmöjligheter.

Vi har varit i kontakt med flera personer som hävdar att Träbjörn alltid varit en övningsanläggning. Tyvärr har dessa personer inte velat uttala sig publikt om sin efterforskning. Eftersom det som presenterats av deras efterforskning i huvudsak grundar sig i personliga teorier så är det inget som ansvarige utgivare för Fortifikation-Väst kan stå ansvarig för vid publicering. För att vi ska kunna publicera något material så måste det vara skriftligt dokumenterat eller komma från någon med god insyn i ämnet, i detta fall flygvapnet med E 1.

Vi har varit i kontakt med en tidigare försvarsanställd med god generell insyn i försvaret. Personen i fråga vill vara anonym och hävdar Träbjörn skulle användas som ledningsplats så länge det var praktiskt möjligt ur säkerhetssynpunkt. Det fanns därutöver också en reserv-upl.

Skulle uppehållsplatserna bli utslagna så hade alltid attackavdelningen i respektive luftförsvarscentral (LFC) kapacitet att leda företag inom E 1 fullt ut. Det skulle då vara möjligt för överbefälhavaren (ÖB) att ge order till aktuell attackavdelning i respektive LFC.  Attackavdelningarna var förberedda i olika grad, bland annat så fanns en förstärkt attackavdelning i LFC ÖN varifrån även den lätta attacken skulle ledas. I dessa avdelningar fanns mycket kompetent personal uteslutande från attacksystemet såsom flygchefer, divisionschefer, navigatörer, m.fl. och dessa skulle utan problem kunna planera och leda företag för respektive militärområde (milo) med relativt intakt samband. Det fanns en viss rörlighet inom E 1 som ökade med övriga flygeskadrars nedläggning.

3. Historik

När andra världskriget bröt ut utfärdade chefen för flygvapnet (CFV) order om uppsättande av flygeskadern som skulle bli flygvapnets större operativa krigsförband. Chefen för flygeskadern skulle i krigstid besluta om vilka förband som ingick vilket kunde ändras eftersom och i fredstid skulle eskaderchefen planlägga, inspektera och leda större övningar.

Uppehållsplatsen (upl) för flygeskadern i krig var förlagd till Karlsborg där lokaler inom Karlsborgs fästnings murar nyttjades till en början. På senare tid flyttade flygeskadern till en gård cirka två kilometer därifrån och i fredstid fanns stabsplatsen i Stockholm. Flygeskadern upplöstes sent 1940 men eskaderstaben kvarhölls och 1942-års försvarsbeslut bidrog till att fyra flygeskadrar skulle vara ständigt organiserade.

Samma upl i krig behölls även efter 1943 då den ursprungliga flygeskadern övergått i första flygeskadern (E 1), det var först 1948 som eskadern omlokaliserade till Lidköping. Vid övningar i fred användes Såtenäs som upl, men F6 i Karlsborg förblev mobiliseringsmyndighet för eskaderstaben. Under mitten på 50-talet flyttade eskadern till Ardala där chefen för första flygeskadern (CE 1) och Flygbo W (Flygbasområde Väst) fick gemensam upl i krig. Under hösten 1957 flyttade staben för E 1 från Stockholm till rikets andra största stad, nämligen Göteborg där de skulle befinna sig i fredstid.

Frågan väcktes om inte E 1 redan i fred borde inneha en installationsmässigt och fortifikatoriskt väl förberedd krigsuppehållsplats. CFV började undersöka om det fanns lämpliga lokaler att hyra och läget skulle bestämmas utifrån sambandsmöjligheter, samt möjligheten för insynsskydd och utspridning. Den avsedda platsen fick inte ligga närmare än tio kilometer från flygbaserna i området för att på så sätt minska risken för flyganfall. Tidigare upl i Ardala skulle nu användas av vissa delar av eskaderledningen samt fungera som reservuppehållsplats och den nya anläggningen skulle främst användas av den operativa ledningen och därmed bli en central krigsuppehållsplats för CE 1.

CE 1 föreslog i början av 1959 att baracker från gamla krigsflygfält sju skulle användas för att bygga en krigsuppehållsplats. Anläggningen skulle då uppföras med befintliga baracker och ordnas genom sambyggnad av dessa. Förslaget godkändes av CFV och den nya krigsuppehållsplatsen stod klar i provisoriskt skick två veckor innan eskaderövningen för år 1959 skulle inledas.

Anläggningen som senare moderniserades och byggdes ut fanns belägen i skogsdungar vid fält sju bland gamla flygplansvärn från beredskapstiden. Huvudbyggnaden innehöll cirka 25 rum, en ordersal och ett stort operationsrum. En tillbyggnad erbjöd plats för pentry, dagrum och sovhytter.

Ifall det skulle bli nödvändigt att byta uppehållsplats under krig så skulle läget som visades i krigs-upl istället presenteras i reservuppehållsplatsen i Ardala. Eftersom läget presenterades med brickor som flyttades manuellt på de olika tablåerna så skulle tablåerna fotograferas. Efter framkallning skulle bilderna medföras till reservuppehållsplatsen och på detta vis överfördes det presenterade läget mellan uppehållsplatserna.

CE 1 ledde hela attackeskadern direkt under överbefälhavaren (ÖB) från sin centrala krigsuppehållsplats och två LFC. Centrala upl i krig kom att kallas för ”Björn” efter eskaderchefen Björn Bjuggrens förnamn. Uppehållsplatsen Björn var uppdelad på Björn 1 och Björn 2, som innefattade krigsuppehållsplatsen på fält sju och reservuppehållsplatsen i Ardala.

I krigstid skedde den centrala planläggningen från Björn 1 samt ledningen av flygföretagen, och därmed sammanhängande bas- och underhållstjänst, uppföljningen av verksamheten och läget vid förbanden, samt reorganisationsverksamheten. Övrig verksamhet som inte var direkt sammanhängande med operationerna leddes från Björn 2, som liksom tidigare utgjorde reserv-upl för Björn 1 om denna skulle slås ut.

Vissa delar av eskaderledningen grupperades i LFC S 1 Staren och O 2 Falken i attackledningsgrupper, dessa skulle vara CE 1:s framskjutna stabsorgan för samverkan med jakteskadercheferna, marinkommandocheferna och milobefälhavarna, men de skulle också kunna utföra viss operativ ledning av attackförband.

Björn var framåt 60-talet fullt användbar med bara några timmars varsel, vilket till stor del utgjordes av transporttiden från Göteborg i bil för personalen. Sambandspersonal byggde 50 direkta förbindelser för anläggningen och sommaren 1962 blev en radiolänkförbindelse på 12-kanaler klar.

Luftförsvaret förblev inpå mitten av 60-talet indelat i flygeskadrar där E 1 omfattade bomb- och attackflyg, men därefter avvecklades alla eskadrar utom E 1. Nu indelades flygvapnets förband i luftförsvarssektorer (som på 80-talet bytte namn till flygkommando, FK) och E 1 ansvarade nu för ledning av attacksystemet och transportsystemet (centrala flygtransportledningen) som förutom militärt transportflyg också omfattade civila flygplan i krig.

Till vardags stod E 1 ansvarig för flygtidsproduktion vid spaningsförbanden som i krigstid skulle vara direkt underställda militärbefälhavaren (MB) och leddes från spaningsavdelningen i en luftförsvarscentral (LFC) i respektive luftförsvarssektor.

I juni  1963 greps översten i flygvapnet Stig Wennerström för spioneri. Det framkom att spioneriet var mycket omfattande och när det hade konstaterats att upl Björn var avslöjad så söktes en ny plats. CE 1 begärde i januari 1966 att få anordna en provisorisk krigs-upl i en luftförsvarscentral som var en del av Stril 50-systemet. Lokalerna i bergrummet skulle nu delas av E 1, en luftförsvarscentral, en luftförsvarsgruppcentral, med mera.

Gamla upl Björn behölls som övningsanläggning och ny reserv-upl i krig. För att undvika utbildningsproblem vid mobilisering så skulle utrustningen vara likartad i båda upl. Utbyggnaden av den nya anläggningen och den utbildning och spel som genomfördes var hemligt i högsta grad. Deltagarna inkvarterades i mindre grupper på flera hotell, bar civil klädsel och transporterades i civila bilar till en gemensam samlingsplats och därifrån med civilregistrerad buss till anläggningen. Nya upl Björn med betydligt bättre hållfasthet i taket kom att kallas för stenbjörn, varav gamla Björn på fält sju kom att kallas för träbjörn. Var den nya uppehållsplatsen fanns var det inte många utanför E 1 som visste, den användes bara för intern utbildning och spel, samt krypterad kontroll av sambandssäkerheten.

1968 beslutade ÖB att underställa CE 1 med fem SK 60-divisioner, som i sin tur skulle underställas och lyda under MB för övre Norrland (ÖN). Detta kallades för den lätta attacken och skulle slå mot mål över landsgränsen i norr. Den lätta attacken leddes i huvudsak från en förstärkt attackavdelning i luftförsvarssektör ÖN (senare norra flygkommandot, FKN).

Ett ökat ansvarsområde för E 1 medförde vissa kapacitetsproblem. Det hade beslutats att den nya krigsuppehållsplatsen för CE 1 i huvudsak skulle utformas som den tidigare uppehållsplatsen. Det visade sig emellertid inte vara möjligt att genomföra den likartade utformningen i praktiken. Efter att överbefälhavaren bestämt att träbjörn skulle finnas kvar som reserv-upl i krig och av sekretesskäl som övnings- och utbildningsanläggning i fred så bestämde CE 1 i januari 1968 att modernisera anläggningen. Detta för att få en bättre överensstämmelse med stenbjörn i fråga om metodik och handhavande.

Under tiden för Saab 32 Lansen (A32) fanns 12 attackflygdivisioner men när Saab 37 Viggen (AJ37) infördes i början av 70-talet blev det fem och en halv attackflygdivisioner. AJ37 leddes från Björn, varifrån eskaderordrar (ESKO) producerades för att bland annat skickas till attackavdelningen i LFC/FK. Därigenom tillgodosågs övervakning och samordning mellan luftvärn och jaktflyg med spanings och attackövervakare (SAVAK). Som SAVAK (senare RRJAL) läste man ut order och orienteringar som C-meddelanden, d.v.s. utan kvittens från förbandet.

Generellt uppträdde A32 i divisioner om 8 flygplan medan AJ37 uppträdde i grupp om 4 flygplan. Norrlandsförbandens huvuduppgift var att med anpassad beväpning slå till mot markmål. Huvuduppgiften söder om Dalälven var att slå mot sjömål med RB 04 som huvudvapen, vilket senare övergick till RB 15. De sydliga förbanden skulle också till viss del slå mot fientliga hamnar på andra sidan Östersjön, något som hade kunnat få sina konsekvenser.

Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren med hjälp av boken ÖB:s klubba av Lennart Andersson, informationsunderlag från Lennart Carlsson (pensionerad major i flygvapnet), samt källor som valt att förbli anonyma.