Norrlandsanläggningar

Strilradaranläggning 860

Vi befinner oss någonstans mitt ute i Sveriges djupa skogar, det är flera kilometer till närmaste asfalterade väg och här finns ingen bebyggelse så långt ögat når. Det är en lång färd på grusvägen som slutligen leder oss fram till vår destination som vi skymtar strax över trädtopparna, 240 meter över havet.

 

Under utbyggnaden av strilradaranläggning 860 under 80-talet så var tanken att det skulle levereras två fortifikatoriskt skyddade anläggningar per år. På grund av förseningar så kunde dock inte leveranstiden upprätthållas och eftersom utbildningen av personal till förbanden skedde i en snabbare takt så började utbyggnaden snabbt halta. Det fanns helt enkelt inga färdiga anläggningar till alla färdigutbildade förband. För att lösa detta så kom ett antal oskyddade anläggningar att byggas i väntan på de skyddade anläggningarna. Dessa anläggningar var huvudsakligen arv efter jaktradarstation PJ-21 som hade byggts ut under 50-talet och ordnade så att nyuppsatta radarförband inledningsvis hade en grupperingsplats för att kunna upprätta en luftförsvarskomponent. Namnet på dessa kom till genom att det till största del var norra Sverige som blev lidande av förseningarna, anläggningarna kom således att kallas för Norrlandsanläggningar (förkortas N-platser). I norra Sverige finns ett antal oskyddade anläggningar längs östkusten för detta ändamål.

 

Strilradaranläggning 860 delades in i tre ledningsfall varav det första utgjorde enbart ett radarsystem. Ledningsfall två utgjorde ett radarsystem med operatörshyddor och för det tredje tillkom en telehydda (Rrgc/T). I fred var Rrgc/T grupperad på fredsgrupperingsplatser i anslutning till flygflottiljer men vid ofred upprättades Rrgc/T normalt i en fortifikatoriskt skyddad anläggning tillsammans med strilradaranläggning 860, men kunde också upprättas oskyddad intill en radaranläggning (t.ex. vid en oskyddad strilradaranläggning 860). Efter att strilradaranläggningen hade installerats i hyddor så följde driftsättning vid provplatsen ”Fanny Hill” som tidigare använts för driftsättning av spaningsradar PS-66. På provplatsen upprättades varje system för att genomgå en funktionalitetskontroll. Efter godkänt besked så överlämnades systemen till radarövningskompanier och till de oskyddade anläggningarna i väntan på utbyggnaden av de fortifikatoriskt skyddade anläggningarna.

 

Inledningsvis så var det två flottiljer som började utbilda radarkompani PS-860, men efter något år tillkom ytterligare två flottiljer. Utbildningen skedde då vid flottiljerna F 4, F 13 (sedermera F 16), F 17 och F 21 för att kunna tillgodose betjäning av strilradaranläggning 860. Det var för utbildningsändamålet som de oskyddade anläggningarna kom att byggas vid dessa flottiljer så radarsystemet under utbildning enkelt skulle kunde upprättas, hållas i drift och transporteras. I början arbetades mycket på de oskyddade platserna och det blev på så sätt mer ekonomiskt och praktiskt att bedriva förbandsproduktion där än vid de skyddade anläggningarna som ofta låg långt från stödfunktioner (såsom förläggning, förplägnad och transporter). Utbildningsverksamheten bedrevs successivt vid de skyddade anläggningarna allt eftersom de överlämnats för drift och underhåll. Verksamhet bedrevs sedermera alltid vid skyddade anläggningar under övningar och de oskyddade anläggningarna kom att utgöra reservgrupperingsplatser i krigsorganisationen. Vid flottiljerna genomfördes verksamhet i form av fredsorganiserade enheter som benämndes för radarövningskompanier.

 

Radarkompani PS-860 var ett rörligt förband, precis som telematerielen. Eftersom grupperingen skedde vid en skyddad eller oskyddad anläggning så var kompaniets transportresurser endast dimensionerade för eget behov. För att kunna genomföra en omgruppering av radarförband och materiel till alternativa anläggningar efter de luftförsvarstakiska behoven ingick även utbildning av radartransporttroppar i några radarövningskompanier.

 

1. Västlig gruppering

Under kalla krigets sista årtionde (1980-talet) fokuserade USA på en ny generation flygburna vapen, nämligen kryssningsroboten. Roboten kunde bära både konventionellt- och kärnstridsmedel och kunde avfyras från mark, fartyg eller flygplan för att sedan flyga 2000 kilometer över terrängen enligt en förprogrammerad färdväg. För att bevara den svenska alliansfriheten och neutraliteten fick överbefälhavaren (ÖB) år 1981 i uppgift att kartlägga möjligheterna att försvåra och förhindra kryssningsrobotars färdväg över Sverige. Samma år fick chefen för flygvapnet (CFV) uppdraget av ÖB att undersöka till vilken kostnad och vad som skulle krävas för en upptäckt, följning och bekämpning av en kryssningsrobot som kunde korsa den skandinaviska halvön från väster på väg mot ett mål i öst.

 

Eftersom radarmålytan var extremt liten för en kryssningsrobot (c:a 0,1 kvadratmeter) så var ett radarförband med strilradaranläggning PS-860 det enda som kunde komma ifråga. För att få så tidig förvarning som möjlig med hänsyn till de topografiska förhållanden så var grupperingar så nära den västra landsgränsen som möjligt en nödvändighet. I denna operativa riktning fanns vare sig utbyggda eller planerade anläggningar av varken skyddad eller oskyddad karaktär, varav nybyggnation var nödvändigt. Av ekonomiska och operativa skäl ställde sig ÖB positiv till den oskyddade anläggningen som ansågs vara tillräcklig för uppgiften. Den oskyddade anläggningen (Norrlandsanläggningen) fick nu ligga till grund för uppdraget.

 

För att huvudförsvarsriktningen mot Sovjetunionen skulle kunna upprätthållas så fick inte antalet grupperingsplatser vara alltför många. De fick inte heller vara fler än att befintliga radartransportresurser rimligen skulle kunna återgruppera radarförbanden till sina ordinarie skyddade anläggningar för huvudförsvarsriktningen mot öst. Uppdraget ansågs vara genomförbart och en detaljerad plan presenterades.

 

Det blev brådskande eftersom det vid den här tiden var en känslig fråga rörande svensk alliansfrihet och neutralitet, inte minst vår förmåga att upptäcka och bekämpa luftmål från väst. Utbyggnaden skedde parallellt med utbyggnaden av de fortifikatoriskt skyddade anläggningarna och rekognosering för strilradaranläggning 870. När vägar, kraft och samband ändå skulle skapas för de i väst oskyddade anläggningarna så kunde platserna anpassas för en ringa merkostnad så möjlig gruppering av strilradaranläggning 870 också kunde ske.

 

Uppgiften att förbättra låghöjdstäckningen i västra Sverige föll under mitten av 80-talet i samband med införandet av Saab 37 Viggen (JA37) med sin radar av modell PS-46. Radarn kunde med lätthet täcka från markytan upp till 8000 meter och utåt med 60 kilometer inom ett spaningsområde av 120 grader. Jämfört med att flytta en strilradaranläggning av modell 860 (sedermera 870) till oskyddade grupperingsplatser i väst så gick det betydligt smidigare att nyttja JA37. Från utgångsbaseringar kunde det västra området nås på cirka 15-20 minuter.

 

2. Ett spel för neutraliteten?

Sveriges huvudförsvarsriktning var mot Sovjetunionen och det var därifrån som hotet under kalla kriget var mest påtagligt. Även om försvarsriktningen skulle kunna upprätthållas trots omgruppering av vissa strilradaranläggning 860 till oskyddade anläggningar i väst så skulle Sverige tappa radartäckning mot öst eftersom antalet 860 var begränsat. Var detta en uppoffring som Sverige var beredd att göra?

 

Hans-Ove Görtz från Försvarets Historiska Telesamlingar påpekar att strilradaranläggning 860 är en strategiskt flyttbar resurs som enbart inledningsvis var utplacerade för en tröskelhöjande effekt. Hotbilden var dynamisk, den var stor från öst men inte över hela vår östliga gräns och anläggningarna kunde flyttas eftersom. För att kunna uppfylla vårt åtagande om neutralitetspolitik så var det nödvändigt att kunna sköta bevakning över hela territoriet.

 

Enligt tidigare kompanichef Per Fridh på strilradaranläggning 860 så var kryssningsrobotar mycket svåra mål att upptäcka och följa, något som gick mycket bättre först efter en uppgradering till 861. Per påpekar att det under ett sent 70-tal och inpå 80-talet var målsökande attackrobotar (föregångare till de modernare kryssningsrobotarna) som var det stora hotet. För att upptäcka dessa var det planerat att bygga sensorkedjor, men detta blev aldrig verklighet. Enligt Per byggdes aldrig några oskyddade anläggningarna med syfte att upptäcka kryssningsrobotar.

 

Även Lennart Carlsson CL som är pensionerad major i flygvapnet ställer sig skeptisk till att de oskyddade anläggningarna byggdes för att detektera kryssningsrobotar. Var det kanske så att detta enbart var ett spel för neutraliteten? Det skulle i så fall betyda att de oskyddade anläggningarna i väst byggdes för att aldrig användas operativt.

 

 Inför publiceringen av denna artikel så har Fortifikation-Väst begärt tillstånd att fota anläggningen som visas på bilderna. Vi erhöll tillstånd i det enskilda fallet och uppmanar samtliga läsare att själva söka tillstånd innan fotografering av eller besök vid anläggningen. Publiceras någon form av geografisk information på sidor som vi modererar så kommer det antingen att censureras eller tas bort.

 


Denna artikeln skrevs med hjälp av underlag från Per Fridh (tidigare kompanichef på PS-860), Lennart Carlsson CL (pensionerad major i flygvapnet), Hans-ove Görtz från Försvarets Historiska Telesamlingar, samt de skriftliga källorna ”Förstudie angående den historiska radarutvecklingen inom flygvapnet” av Karl Gardh från Försvarets Historiska Telesamlingar, ”Strilradaranläggning 860” från Försvarets Historiska Telesamlingar, samt dokumentet ”Rrgc/T” från Försvarets Historiska Telesamlingar.

2 comments

  • Förnamn Efternamn 9 april, 2018   Reply →

    240möh stämmer inte om det är i Norrland. Däremot längre söder ut finns på denna nivå.

    • Richard Dahlgren 9 april, 2018   Reply →

      Det stämmer att anläggningen inte finns i Norrland. Varför de heter ”Norrlandsanläggningar” står förklarat i artikeln, det har en historisk anknytning.

Leave a comment