Sveriges bortglömda försvar

Ett förfall bakom stängda dörrar

Det var som en scen tagen rakt ur en skräckfilm när vi klev in i den tidigare försvarsanläggningen någonstans i Sveriges djupa skogar. I total tystnad utforskade vi den kraftigt vattenskadade och mycket stora berganläggningen med mögel som kröp längs väggarna. I den stora salen fanns inredningen fortfarande kvar, allt från stolar och bord till kartor över Sveriges gränser med markörer för fiendens befarade anfallsriktningar. På salens kortsida hängde en grön griffeltavla på väggen och det var på denna som det under anläggningens sista dag noterades årtal för både utförande och avveckling i ett signerat avskedsmeddelande. Kritan lades prydligt tillbaka, lamporna släcktes, anläggningen stängdes ner och dörrarnas låscylindrar vreds om för en sista gång.

Gruset knastrade under bildäcken när vi svängde in på den lilla grusparkeringen och gjorde oss redo för ett besök i en anläggning som skulle komma att bli mycket speciellt. Solen sken, det var en varm sommardag, och längre bort i skogen bland gröna buskar och träd i ett bergsparti dit solens strålar inte kunde nå skymtade vi anläggningen. Det är en mäktig upplevelse att få se och uppleva dessa försvarsanläggningar som en gång i tiden uppfördes under största hemlighet med ett primärt syfte. Ett syfte så enkelt och så självklart som att försvara vår nation och undsätta vår befolkning i de allra svåraste tiderna.

Vi plockade fram nyckeln och vred sakta om låscylindern innan vi försiktigt öppnade den tunga dörren och klev in i betydligt kallare miljö. Mellan de exponerade bergväggarna var det drygt 11 grader varmt och när vi vred på strömbrytaren blixtrade det till och ljuskällorna i taket tändes i en följd i den tidigare becksvarta stötvågstunneln. Längre ner i tunneln kunde vi tydligt se på väggarna hur högt vattnet tidigare stått i den gamla bergrumsanläggningen, ett resultat som uppstått efter att både ventilation och pumpar sjungit på sin sista vers.

Från stötvågstunneln fanns det två massiva stötvågsdörrar som ledde in till den stora inbyggnaden, ett betonghus som uppförts i det utsprängda bergrummet. På stötvågsdörrarna som nu stod vidöppna flagnade färgen kraftigt och de brustna tätningarna som en gång i tiden förseglade anläggningen hängde i trasor. Bakom slussarna väntade kolsvart mörker och mot inbyggnaden ledde en förvånansvärt lång korridor. Till korridoren anslöt ett par olika sidoutrymmen, såsom maskinrum med kylanläggning, reservkraftaggregat och dylikt. Längst bort i korridoren, på höger sida, fanns ett litet fönster med en dörr bredvid som ledde till ett mindre arbetsrum.

I det lilla rummet stod ett skrivbord med högar av papper av olika slag, allt från ritningar till anläggningsinstruktioner för bergrumsanläggningen. På väggen hängde en hylla av gammal modell och på dess andra hyllplan stod en rektangulär väggklocka som stannat strax efter att den slagit halv ett för många år sedan. Det inträngande vattnet hade sedan länge satt sina spår i form av mögel och möbler i förfall. Det var ingen vacker syn, och det var minst sagt sorgligt att se hur en med skattemedel bekostad anläggning av detta slag kunnat nå denna nivå av misskötsel.

Vid slutet av korridoren upphörde anläggningens egna belysning att fungera och vi klev nu in i den miljö som skulle kunna varit tagen direkt ur en skräckfilm. Det beklädda betonggolvet knakade när vi klev runt mellan anläggningens olika rum med trädörrar som höll på att falla samman och hängde snett på sina gångjärn. Kanske det mest fascinerande, förutom att anläggningen såg precis ut så som den gjorde dagen då den avvecklades, är möglet som på sina ställen format stora trädformationer på väggarna. Det är minst sagt fascinerande att se hur en sluten anläggning kan förfalla med endast naturens inverkan.

På sina ställen hade kablarna till strömbrytarna brunnit längs väggarna till följd av det inträngande vattnet, och nog var det tur att branden inte hade spridit sig längre än så! I pentryt stod koppar och fat på hyllorna, en kanna stod på tork, och sockerbitar låg i en burk bredvid tepåsarna på en bänk precis som dagen då de lämnades. På väggen i matsalen hängde en sliten termometer, här var det 9 grader varmt och den låga temperaturen kändes i kroppen efter att vi spenderat flera timmar nere i bergrummet. Det var i denna del av anläggningen som möbler i form av stolar, bord och hyllor badade i vatten till knähöjd.

Den dåliga miljön förändrades till avsevärt bättre när vi tog oss uppför trappan till anläggningens andra våning. Detta våningsplan hade klarat sig från inträngande vatten, men den fuktiga miljön hade dessvärre satt sina spår även här. Det löpte en lång korridor längs anläggningens långsida med flertalet rum på vardera sida. Det var helt kolsvart men i ljuset av våra ficklampor kunde vi se att våra kängor lämnade tydliga märken i det lager av smuts och damm som under alla år samlats på golvet i korridoren. På väg till hjärtat av anläggningen passerade vi rum med kopieringsmaskiner, telefonhytter, möbler och en massa papper om dåtidens totalförsvar prydligt sorterat i flyttkartonger på golvet.

I den stora salen, anläggningens hjärta, var golvet klätt med en heltäckande matta i mörkgrön färg och ljudabsorberande material fanns monterat längs väggarna. Det fanns en karta över Sveriges gränser med markörer för fiendens befarade anfallsriktningar, och i ett rum bredvid fanns desto fler kartor samt annat material som skulle komma att användas vid skarpt läge. I detta rum skulle en av totalförsvarets viktigaste funktioner en gång i tiden utövas, men här stod nu bara tomma stolar och bord i en spöklik miljö. Vi stod i en anläggning som mot alla odds fortfarande fanns kvar och det var en speciell känsla att på den gröna griffeltavlan läsa det signerade avskedsmeddelandet. Kritan som en gång användes för att skriva meddelandet hade prydligt lagts tillbaka på sin plats, lamporna släcktes och anläggningen lämnats åt sitt slutliga öde som väntade bakom låsta dörrar.

Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren.