DC Bofinken

En fullträffsäker distriktcentral

Den kom att bli civilförsvarsområdets modernaste ledningsanläggning, en produkt av en ökad kännedom om vapenverkan för dåtidens stridsmedel. Det var härifrån, dold bland grönskande buskar och träd, som distriktcentralen Bofinken stod färdig på 70-talet efter en långt ifrån problemfri byggnadsprocess på närmare tio år. Anläggningen byggdes under största hemlighet och få känner till vilken roll den faktiskt spelade i det gamla totalförsvaret, samt de hemligheter som bergrumsanläggning Bofinken ruvar på.

 

Utsprängd i det svenska urberget, med hela 20 meter bergtäckning ovanför anläggningens tak, skulle Bofinken vara fullträffsäker mot artilleriprojektiler och flygbomber. Anläggningen var dessutom skyddad mot BC-stridsmedel (biologiska och kemiska stridsmedel), tryckvåg från kärnladdningsexplosioner motsvarande 10 atö (atmosfäriskt övertryck), hade skydd mot EMP (elektromagnetisk puls) i ett skyddat rum, samt hade en skyddsklass motsvarande 20 atö. Inuti berget fanns reservlivsmedel om tillförseln utifrån skulle upphöra och kontinuerlig aggregatdrift skulle förse anläggningen med elektricitet i c:a 30 dygn.

 

Bofinken var en distriktcentral (förkortas DC) för ett civilförsvarsdistrikt i det gamla civilförsvarsområdet. Distriktcentralerna var underordnade huvudcentralen (förkortas HC) varifrån ledningen över civilförsvarsområdet utövades. Varje civilförsvarsdistrikt med sin distriktcentral kunde i sin tur fördela ledningen utöver flera ombudscentraler (förkortas OC). Varje ledningscentral (förkortas LC) som var underordnad huvudcentralen svarade för närindikering samt utrymnings- och undsättningsverksamheten inom eget område. Rapportering från fjärrindikerings- och observationsgrupper skulle i regel ske direkt till huvudcentralen, medan rapporter från mindre verkskydd kunde skickas direkt till distriktcentralen.

 

Ursprungligen byggdes Bofinken som en anläggning av typ A, vilket innebär att den byggdes för en personalstyrka om c:a 100 personer. Under en omorganisation på 70-talet reducerades dock anläggningen till typ C, vilket medförde att den byggdes för stor med c:a 100 kvadratmeter. Det extra utrymmet skulle dock komma till förfogande eftersom Bofinken framöver skulle komma att bli reservanläggning för huvudcentralen i civilförsvarsområdet. Alarmering inom civilförsvarsdistriktet skulle kunna utlösas från Bofinken och det fanns möjlighet att överta alarmeringsfunktioner från huvudcentralen – vice versa. Senare kom dessutom ledningscentralen för den närliggande kommunen att inrymmas i anläggningen.

 

1. Bofinken platsbestäms

Initialt så undersöktes två platser för placering av civilförsvarets nya ledningscentral. De två platserna som undersöktes separerades av en älv som löper strax bredvid den närliggande tätorten och anläggningen skulle antingen uppföras söder om älven, eller norr om denne i anslutning till ett närliggande grupperingsområde. Eftersom Televerket meddelat att en anslutning till telestationen i den närliggande tätorten inte var möjlig så behövdes en trådförbindelse ordnas söderifrån. Den södra lokaliseringen av ledningscentralen blev därigenom mer lämplig ur trådförbindelsesynpunkt. En trådförbindelse till den södra platsen skulle kosta c:a 100.000 kronor (c:a 1.000.000 kronor enligt penningvärdet år 2016), varpå en förbindelse till den norra platsen skulle kosta betydligt mer enligt Länsstyrelsens skrivelse till Kungliga Civilförsvarsstyrelsen år 1963.

 

Året innan hade radioprov utförts för att undersöka huruvida de två platserna erbjöd möjlighet till godtagbara radioförbindelser. Det visade sig av provet att den södra lokaliseringen hade bra möjligheter till godtagbara radioförbindelser. Dessutom ansågs det också lämpligast att förlägga ledningscentralens verksamhet söder om älven eftersom skador av större omfattning förmodligen skulle ske i detta väderstreck, och därmed torde också tyngdpunkten av de skadeavhjälpande åtgärderna förläggas dit. De militära myndigheterna förespråkade också att den nya anläggningen för civilförsvaret skulle förläggas söder om älven.

 

Länsstyrelsen utförde undersökningar av flera berg för insprängning av den nya ledningscentralen, men de kunde inte hitta något lämpligt berg norr om älven med hänsyn till belägenhet och vägförbindelser. Däremot fanns tre alternativ som var lämpliga till förläggning av ledningscentralen söder om älven. De två första alternativen låg knappt en kilometer från varandra, varpå det tredje alternativet låg en bit bort i närheten av ett flygfält. Närheten till flygfältet ansågs mindre lämpligt av Länsstyrelsen som förordade ledningscentralens förläggning till något av de två första alternativen som låg utanför storstadens skyddsrumsområde.

 

De två första alternativen ansågs av Försvarsområdesbefälhavaren likvärdiga med hänsyn till gruppering av militära förband söder om älven. Han ansåg liksom Länsstyrelsen att alternativ tre låg alltför nära flygfältet ur skyddssynpunkt. Samtidigt som Försvarsområdesbefälhavaren yttrade sig om placeringen av ledningscentralen så anmälde han även intresse för ett utrymme i ledningscentralen för en lokal markförsvarschef. Utrymmet som erfordrades rörde sig om c:a 100 kvadratmeter samt del i kök, matsal, sjukvårdsavdelning m.m. Länsstyrelsen framhävde nu att det ålåg Civilförsvarsstyrelsen att ta ställning beträffande förläggning av anläggningen som skulle komma att bli den nya distriktcentralen i civilförsvarsområdet.

 

Tekniska byrån på Civilförsvarsstyrelsen förklarade ett par dagar senare att de i princip inte hade någon erinran mot Länsstyrelsens förslag om distriktcentralens lokalisering enligt de två första alternativen. Byrån påpekade att en närmare rekognoscering av vägförhållandena, bergets beskaffenhet, samt möjligheten att erhålla tillfredsställande bergtäckning borde ligga till grund för bestämmandet av den slutliga platsen. Enligt byråns beräkningar för anslutningskabeln till lämplig telestation så skulle dess längd uppgå till omkring 12 kilometer och kosta c:a 250.000 kronor (c:a 2.500.000 kronor enligt penningvärdet 2016). Eftersom det inte verkade finnas något alternativ så skulle kostnaden helt enkelt få accepteras.

 

Utrymmesbehovet i anläggningen, exklusive vissa utrymmen, uppgick initialt till 850 kvadratmeter, varav 415 för arbetsutrymmen, 175 för sovutrymmen, 26 för toaletter, 18 för tvättrum, 16 för korridorer, och 200 kvadratmeter för maskinutrymmen. För totalprojekteringen hade offerter inkommit från Englunds Projekteringsbyrå AB, Flygfältsbyrån, samt Orrje & Co AB. Det blev slutligen Orrje & Co AB som fick uppdraget för totalprojekteringen, vilket Fastighetskontoret presenterade i ett brev till Civilförsvarsnämnden den 29 maj 1963. Beräknad kostnad för enbart totalprojekteringen uppgick till 190.000 kronor (c:a 1.900.000 kronor enligt penningvärdet år 2016).

 

Placeringen av anläggningen var ännu inte fastställd, men det var beslutat att anläggningen skulle uppföras söder om älven men inte i närheten av flygfältet. En bergmästare skulle nu få i uppdrag att undersöka de geologiska förutsättningarna för de två återstående alternativa placeringarna för anläggningen.

 

Det första alternativet var en långsträckt ås som begränsades av branta stup i norr och väster. Bergarten var gnejs och berget kunde karaktäriseras som grovblockigt och dess höjd ansågs räcka för avsett ändamål. Bergrummets inslagsort föreslogs att placeras i västra bergskanten, där talusbildningen (anhopning av nedfallna stenblock) var ringa. Förskärningen antogs bli enkel och utan komplikationer. Anläggningens huvudriktning föreslogs ligga i öst-västlig riktning och ingen del av anläggningen (annat än eventuell reservutgång) torde nå fram till den östra sprickdalen. Rumsbredden skulle kunna göras c:a 12 meter med en pilhöjd på c:a 2.5 meter.

 

Det andra alternativet för anläggningens placering låg knappt en kilometer norr om det första alternativet. Även här var bergarten gnejs och det var en långsträckt ås som begränsades av ett mycket brant stup i väster. Bergbranten såg ut att vara en förkastningsbrant med större nedfallna block. Det var tveksamt om bergets höjd skulle räcka för avsett ändamål och en del sprickor i öst-västlig riktning kunde iakttas. Nedanför bergbranten fanns ett mycket sumpigt område med ytvatten och bergbranten var till större delen täckt med grovblockiga talusbildningar. Det fanns ett lämpligt ställe för inslag men platsen lämpade sig inte lika bra som det första alternativet för ett bergrum.

 

I Länsstyrelsens skrivelse till Civilförsvarsstyrelsen den 19 juni 1963 framgår det att det första alternativet ansågs mycket lämpligt med hänsyn till vägförhållanden och belägenhet. Ur förbindelsesynpunkt var detta alternativ dessutom att föredra. En ritning med situationsplan och längdsektion med avseende att ge uppfattning om bergets storlek och möjlighet att inrymma anläggningen hade framtagits av Orrje & Co och bifogats skrivelsen. Såväl Orrje & Co som bergmästaren förordade en uttagning av ett horisontellt diamantborrhål för att närmare bestämma bergets beskaffenhet. Kostnaden för detta förväntades uppgå till 23.000 kronor (c:a 230.000 kronor enligt penningvärdet år 2016).

 

Länsstyrelsen påpekade att Civilförsvarsstyrelsen nu måste fastställa beslutet om förläggningen av distriktcentralen till platsen enligt det första alternativet, men också godkänna utförandet av föreslagen provborrning. Eftersom projekteringen omedelbart skulle få igångsättas om sprängningsarbetena skulle kunna påbörjas nästkommande höst, så bad Länsstyrelsen om att ärendet skulle behandlas skyndsamt. Skulle borrningen, efter godkännande från markägaren och Civilförsvarsstyrelsen, ge positivt resultat beträffande bergets lämplighet som plats för anläggningen så skulle Orrje & Co dessutom få utföra projekteringen av anläggningen. Fastighetsnämnden skulle nu begära tillstånd från de berörda markägarna att utföra provborrning och under förutsättning att borrningen gav positivt resultat låta upprätta avtal om nyttjande av markområdet för anläggningen.

 

Civilförsvarsstyrelsen godkände provborrning och berörda markägare för området medgav den 15 juli 1963 sitt tillstånd för att kommunen genom ingenjörsfirman Orrje & Co skulle få utföra provborrning på deras fastighet. Skulle någon skada uppstå så skulle kommunen vara skyldig att ersätta denna eller återställa marken till tidigare befintligt skick.

 

Det blev sedan ett uppdrag för Lars Bergström på den Geologiska institutionen på Chalmers Tekniska Högskola att utföra en besiktning av borrkärnorna som erhållits. Resultatet av besiktningen framgick i ett brev daterat den 6 september 1963. Det visade sig att bergarten hade hög mekanisk hållfasthet, berggrunden var sprickfattig (c:a 84 anteckningar om sprickor på 90 meters längd) och några svaghetszoner med förskiffring, uppkrossning, vittring med fler mekaniska heterogeniteter hade inte kunnat observeras. Slutsatsen var att det genomborrade bergspartiet lämpade sig mycket väl för en bergrumsanläggning.

 

Civilförsvarsstyrelsen godkände nu föreslagen plats för anläggningen, samt hade inget att erinra mot att projekteringen av anläggningen fortskred. Civilförsvarsnämnden påpekade i ett brev daterat den 7 oktober 1963 att Fastighetsnämnden nu måste träffa avtal med de berörda markägarna om upplåtelse av erforderligt markområde för ifrågavarande distriktcentral, detta eftersom förutsättningarna för anläggningens uppförande uppfyllts.

 

2. Utbyggnaden påbörjas

Den 20 november 1963 skickade Orrje & Co över ett preliminärt förslag för anläggningens utsprängningsetapp till Länsstyrelsen, Civilförsvarsstyrelsen och Civilförsvarsnämnden. Länsstyrelsen hade den 28 november granskat och godkänt förslaget ur teknisk synpunkt i vad som avsåg storlek, läge och placering, men med påpekande att entréslussen (stötvågsslussen) borde göras något större, samt att båda skyddsdörrarna borde vara utåtgående. Övriga detaljer såsom dörr- och lucktyper, skydd vid förfilter, m.m., hade Länsstyrelsen inte tagit ställning till eftersom dessa detaljer var lämpligare att överblicka när ritningarna för nästa etapp var upprättade.

 

Fastighetsnämnden hade fortfarande inte upprättat avtal med berörda markägare om upplåtelse av erforderligt markområde för anläggningen. Civilförsvarsnämnden påpekade nu bestämt i ett brev daterat den 27 december 1963 att Fastighetskontoret måste vidta åtgärder skyndsamt för att erforderlig mark skulle ställas till förfogande för anläggningen i fråga.

 

Orrje & Co hade den 27 februari 1964 översänt reviderade förhandsskisser till Civilförsvarsstyrelsen, Civilförsvarsnämnden och Länsstyrelsen. Skisserna hade upprättats i enlighet med de riktlinjer som uppdragits vid sammanträde hos Länsstyrelsen den 29 januari 1964, samt underhandskontakter som senare tagits mellan projektören och representanter för Civilförsvarsstyrelsen. Länsstyrelsen förklarade den 5 mars 1964 för Civilförsvarsstyrelsen att de inte hade något att erinra mot redovisat förslag som ansågs ligga till grund för slutlig projektering så snart provborrningen gav besked huruvida reservkraftaggregatet kunde vattenkylas från egen vattentäkt.

 

Samtidigt som den nya distriktcentralen planerades så förklarade Civilförsvarsnämnden den 15 april 1964 att staden måste ta på sig ansvaret att vid beredskap ställa möblering m.m. till förfogande för en provisorisk distriktcentral för civilförsvaret. Sådan möblering skulle innefatta bord, stolar, sängar och sängutrustning för 100 personer.

 

Full äganderätt till markområdet om c:a 25.000 kvadratmeter överläts till staden den 5 maj 1964 till en kostnad om 30.000 kronor (c:a 300.000 kronor enligt penningvärdet år 2016). Staden skulle få tillträde till fastigheten den 1 juli 1964 och den överläts obebyggd i befintligt skick.

 

Den 15 maj 1964 skrev Orrje & Co ett P.M. för anbudsgivare för första byggnadsetappen där det framgick att utländsk arbetskraft inte fick användas av entreprenören. Personaluppgifter för den personal som avsågs användas skulle tillhandahållas beställaren en vecka före anställande, därefter skulle beställaren meddela vilken personal som fick användas. De uppgifter som lämnades in skulle omfatta fullständigt namn, födelsedata, värnpliktsnummer, mantalsskrivningsort och adress inom denna samt nuvarande adress. En skriftlig förbindelse om tystnadsplikt skulle dessutom utfärdas för personalen eftersom arbetena var av hemlig natur.

 

I ytterligare ett P.M. från Orrje & Co daterat samma dag så framgår uppgifter om den bergborrade brunnen som skulle uppföras för anläggningen. Brunnen skulle utföras med en inre diameter av 200 millimeter till ett beräknat djup av c:a 100 meter, varav c:a 25 meter i berg över omgivande terräng. Borrningen skulle ansättas direkt på berg och vid ytan skulle borrhålet förses med foderrör med en diameter av 250 millimeter till en längd av c:a två meter. Provpumpning skulle ske med en pump vars kapacitet översteg två liter per sekund. En långtisprovning skulle verkställas vid avslutad borrning för att undersöka om en vattentillrinning av två till tre liter per sekund fanns att tillgå.

 

Civilförsvarsnämnden förklarade den 20 maj 1964 att ytterligare anslag med 100.000 kronor (c:a 1.000.000 kronor enligt penningvärdet år 2016) för projektering med mera beviljats för distriktcentralen. Enligt beslut av vederbörliga myndigheter skulle borrning efter vatten inom anläggningen utföras innan projekteringen kunde fullföljas. Kostnaden för borrningen efter vatten beräknades uppgå till 25.000 kronor (c:a 250.000 kronor enligt penningvärdet år 2016) och skulle utföras av Fastighetskontoret.

 

Orrje & Co utförde den 22 maj 1964 en kostnadsberäkning och den totala anläggningskostnaden, exklusive kostnader för radio- och teleutrustning, beräknades uppgå till 3.320.000 kronor (c:a 33.200.000 kronor enligt penningvärdet år 2016). Nedan följer en lista över kostnaderna enligt dåvarande penningvärde:

  1. Etapp ett. Bergsprängningsarbeten inklusive vägbyggnad: 625.000 kronor.
  2. Skyddsbarriärer: 260.000 kronor.
  3. Inbyggnad inom skyddsbarriärerna: 1.350.000 kronor.
  4. Yttre avloppsanläggning: 30.000 kronor.
  5. VVS-tekniska anläggningar: 260.000 kronor.
  6. El-installationer: 330.000 kronor.
  7. Projekteringsrisk (risken för felbedömning av kostnader): 265.000 kronor.
  8. Vakthållning: 100.000 kronor.
  9. Utrustning: 75.000 kronor.
  10. Undersökning av vattentillgång, inklusive borrning av brunn och provpumpning: 25.000 kronor.

 

Enligt Civilförsvarsnämndens skrivelse den 20 maj 1964 skulle Fastighetskontoret utföra en bergborrad brunn för anläggningen. Den 16 juni 1964 hade Fastighetskontoret infordrat anbud för arbetet från firmorna: Clarence Pettersson AB, Svenska Diamantborrning AB, samt Svenska Industribyggen AB. Fastighetskontoret föreslog att Clarence Pettersson AB skulle antas som entreprenör eftersom de lämnat det lägsta anbudet på 25.390 kronor (c:a 253.900 kronor enligt penningvärdet år 2016). Civilförsvarsstyrelsen meddelade i en skrivelse den 1 juli 1964 att de inte hade något att erinra mot Fastighetskontorets förslag.

 

Genom skrivelser den 13 och 18 augusti 1964 begärde Civilförsvarsstyrelsen om tillåtelse att hos L.M. Ericsson beställa en telefonväxel för distriktcentralen till en kostnad av c:a 78.000 kronor (c:a 780.000 kronor enligt penningvärdet år 2016). I ett P.M. två månader senare, den 20 oktober 1964, framgick det att den totala anläggningskostnaden förändrats efter reviderade anbudshandlingar för första etappen. Civilförsvarsnämnden avsåg att totalkostnaden ökades med 1.049.000 kronor (c:a 10.490.000 kronor enligt penningvärdet år 2016) och att igångsättningstillstånd hos länsarbetsnämnden utfärdades. Den totala kostnaden för distriktcentralen beräknades nu uppgå till 4.350.000 kronor (c:a 43.500.000 kronor enligt penningvärdet år 2016).

 

I avvaktan på förstärkning av högspänningsledningarna, som beräknades ske tidigast 2:a halvåret 1965, kunde kommunen den 23 november 1964 åtaga sig att leverera högst 50 kW till en kostnad av 32.000 kronor (c:a 320.000 kronor enligt penningvärdet år 2016). Leveransen omfattade högspänningsledning plus stolptransformator på 150 kVA. Frågan om ytterligare leverans upp till 150 kW eller högre kunde ske tidigast under andra halvåret 1965.

 

Den 3 december 1964 erhöll Orrje & Co uppgift om storleken av det markområde som inköpts för anläggningen Bofinken, samt de övriga rättigheter köparen betingat sig. Vid granskning av dessa handlingar beslutades det att Civilförsvarsnämnden skulle träffa överenskommelse med markägaren om att för transporter och erforderliga gångvägar få disponera ytterligare mark vid anläggningen under byggnadstiden. En sådan överenskommelse skulle också innefatta servitut att senare använda anlagda gångvägar på mark som ej tillhörde staden. Civilförsvarsnämnden bad i sin tur fastighetsnämnden att ombesörja att sådana överenskommelser skapades med markägarna.

 

För sprängningsarbetena föreslogs av både Orrje & Co och Fastighetskontoret att AB Kasper Höglunds anbud på 415.496 kronor (c:a 4.154.960 enligt penningvärdet år 2016) skulle antagas. Länsarbetsnämnden hade också vid månadsskiftet meddelat att igångsättningstillstånd skulle utfärdas så snart besked lämnats om antagen entreprenör. Civilförsvarsstyrelsen yttrade sig den 23 december 1964 och ansåg att anbudet borde accepteras men påpekade att det inte framgick om framdragningen av elanläggningen var av provisorisk art eller om anordningen skulle fylla de krav som krävdes för att tillgodose anläggningens framtida elbehov. Det senare alternativet var önskvärt och att ledningsdragningen skulle göras permanent.

 

På annat håll hade pentryt börjat planeras utefter den principiella funktionen som angav att inredning och utrustning skulle anpassas för utportionering av färdiglagad mat. På plats utanför centralen (till exempel i restaurangkök, skolbespisningskök eller motsvarande) skulle maten tillredas. I centralen skulle maten kunna värmehållas för att kunna utspisas i omgångar. Leveransen skulle ske i värmeisolerade kärl, varför uppvärmning endast skulle behövas i en begränsad omfattning. Tillredning av varm dryck såsom kaffe och choklad skulle vara möjlig, samt diskning av tallrikar, matbestick, och dylikt.

 

I undantagsfall (till exempel vid avstängning av tillförsel utifrån eller instängning på grund av radiakbeläggning) skulle tillredning kunna ske av de i centralen lagerhållna livsmedel. Sådant livsmedel kallades för reservlivsmedel och skulle bestå av hållbara varor. Matlagningen skulle främst avse tillredning av soppor, sammankokta rätter, uppvärmning av konserver eller liknande. Stekning skulle i princip undvikas och bakning fick inte förekomma.

 

Förvaringsutrymme för reservlivsmedel skulle anordnas i anslutning till pentryt och skulle kunna låsas. Reservlivsmedlet skulle omfatta råvaror för omkring en veckas förplägnad för den i ledningscentralen tjänstgörande personalen. Bofinken byggdes som en anläggning av typ A, vilket innebar att c:a 100 personer skulle tjänstgöra i anläggningen. Krav på kylning av förvaringsutrymmet förelades inte, och om så erfordrades borde reservlivsmedel successivt omsättas.

 

Länsarbetsnämnden meddelade den 2 februari 1965 att de nu godkänt ansökan om igångsättningstillstånd som hade inkommit den 29 oktober 1964. Igångsättningstillståndet beviljades för nybyggnad av distriktcentral inom civilförsvarsdistriktet och arbetet skulle påbörjas omgående. Tills vidare skulle åtta byggnadsgrovarbetare sysselsättas.

 

Den 3 februari 1965 meddelade Fastighetskontoret att de härmed beställde en högspänningsledning och uppsättning av en 50 kVA transformator till anläggningen. Arbetet skulle utföras i enlighet med den tidigare angivna anbudskostnaden och avsågs påbörjas omedelbart och slutföras senast den 1 mars 1965.

 

En ansökan om byggnadslov hade upprättats för bergrumsanläggningen och behandlades vid byggnadsnämndens sammanträde den 17 februari 1965. Ansökan kom att beviljas och resultatet meddelades Fastighetskontoret den 1 mars 1965.

 

I samband med projekteringen av inbyggnaden för anläggningen hade projekteringsarbetet inte fullgjorts i avvaktan på att borrning efter vatten inom anläggningen skulle ske. Borrningen hade igångsatts och pågått alltjämt, och den 5 mars 1965 hölls ett sammanträde vid anläggningen i samband med sprängningsarbetet. Brunnsborraren meddelade att borrhålet drivits ner till ett djup av c:a 140 meter räknat från bergets topp utan att vatten erhållits. Borrhålets botten låg således c:a 100 meter under anläggningens bottenplan.

 

Borrningen hade dragit ut på tiden och medfört att projekteringsarbetet för inbyggnadsarbetena redan nu var avsevärt försenade. Sprängningsarbetena som nu pågick beräknades att inom 14 dagar vara framme vid mynningen för tunneln till maskinrumsdelen. Detta skulle innebära ett avgörande i frågan om luft- eller vattenkylning av reservkraftaggregatet. Eftersom vatten inte funnits på så stort djup så ansågs det osannolikt att en fortsättning av borrningsarbetet kunde medföra att stor vattenmängd erhölls, som krävdes för kylning av reservkraftaggregatet. Orrje & Co föreslog därmed att projekteringsarbetet skulle fortsättas med förutsättning att reservkraftaggregatet konstruerades med luftkylning. Civilförsvarsnämnden meddelade den 24 april 1965 att de inte hade något att erinra mot detta förslag.

 

Vid besiktning av anläggningen den 21 maj 1965 framkom att ingångstunneln var utsprängd till två tredjedelar. I huvudtunneln hade takorten utsprängts och det som återstod var bottenpallen. En leveransbesiktning av bergtunnelns tak hade skett den 20 maj 1965 med anlitande av besiktningsman från Orrje & Co. Inborrning av c:a 35 bultar i takvalvet föreslogs och ett svagt parti i takets mitt hade enligt tidigare anvisning av bergmästaren nätats. Berget var torrt bortsett från partiet där taket fått nätats och sprängningen var, enligt vad som kunde iakttas i skenet av ficklampor, väl utförd.

 

I inslaget hade ett betydande bergparti, som var dåligt infäst på grund av ett nästan vertikalt slag, bultats fast med 45 bultar. I det spetsvinkliga berghörn, som uppstått vid den transportficka som entreprenören medgivits anordna i anslutning till ingångstunneln, skulle en betongförstärkning låtas uppföras av entreprenören utan kostnad. Borrning av antennhål pågick och entreprenören önskade besked om antennfundamentens placering och kabelgravarnas dragning. Elektrosektionen på Civilförsvarsstyrelsen skulle lämna besked.

Docent bergström vid Chalmers Tekniska Högskola hade lämnat besked med förslag på lämpliga platser för borrning av ny brunn. Han utgick från att erforderlig vattenmängd skulle erhållas för såväl förbrukningsvatten som för kylning. Förslaget var att en brunn skulle borras c:a 500 meter från anläggningen där två förkastningssprickor skar varandra. Kostnaden för att utföra en så lång vattenledning med det skydd som krävdes för att säkra vattenförsörjningen ansågs inte rimlig. Det fanns dessutom risk för problem med markintrång för en sådan ledning.

 

Orrje & Co skulle höra med docent Bergström huruvida han bedömer möjligheterna att erhålla förbrukningsvatten (c:a 250 liter per timme) om borrning sker i förkastningsspricka nära anläggningens reservutgång, i reservutgången nära mynningen, eller genom förlängning av antennhålet i tryckslussen till reservutgången. Resultatet skulle snarast meddelas och projekteringen skulle som tidigare meddelat fortsättas under förutsättning att reservkraftaggregatet projekterades för luftkylning. Orrje & Co skulle dessutom preliminärt beräkna kostnaden för framdragning av vatten från borrhål c:a 500 meter bort.

 

Vid ett sammanträde som ägde rum den 18 juni 1965 framkom stora förändringar av maskinrumsdelens planlösning beträffande kraftaggregatrummets förläggning i gasskyddad eller icke gasskyddad del av anläggningen. Reservkraftaggregatet skulle numera förläggas i den gasskyddade delen av anläggningen, vilket medförde omarbetningar av bland annat VVS-anläggningarna eftersom de planerats med hänsyn till aggregatet.

 

Fastighetskontoret meddelade den 6 september 1965 att AB Kasper Höglund anmält att entreprenaden för sprängningsarbetena var färdiga för slutbesiktning. Förslaget framfördes att Civilförsvarsstyrelsen skulle genomföra slutbesiktningen av denna entreprenad under vecka 38. På grund av rörgravar och dylikt så påpekades svårigheten att använda rullbara ställningar för besiktning av takort. Entreprenören hade därmed erbjudit sig att vid besiktningstillfället tillhandhålla ett transportabelt skrotningstorn samt erforderlig handräckning.

 

3. Utbyggnaden drar ut på tiden

Eftersom ändringar i anläggningens utformning behövde göras vid förflyttning av reservaggregatet så ökade kostnaderna för anläggningens projektering. Civilförsvarsstyrelsen hade påpekat att berörda ändringar inte kunde betraktas som onormalt omfattande vid projektering av en anläggning av detta slag, samt att statsbidrag kunde påräknas till de ytterligare kostnaderna för projekteringen. Orrje & Co hade genom tidigare skrivelse angivit de kostnadsökningar som uppstått för projekteringsarbetet (enligt dåvarande penningvärde):

  1. Provborrning för uttagning av borrkärnor: 25.000 kronor.
  2. Ändring av projekterad utformning av anläggningen med två tunnlar till en tunnel: 17.000 kronor.
  3. P.M. för brunnsborrning: 600 kronor
  4. Infordran av anbud, annonsering, och granskning av anbud avseende sprängningsentreprenaden: 7.000 kronor.
  5. Mätnings- och utsättningsarbeten: 5.200 kronor.
  6. Undersökningar och utredningar angående vattenförsörjningen våren 1965: 1.000 kronor.
  7. Merkostnad på grund av ändrade riktlinjer: 18.000 kronor.

 

Den totala summan uppgick till 73.800 kronor (c:a 738.000 kronor enligt penningvärdet 2016). Eftersom projekteringsarbetet dragit ut på tiden så hade en stor del av arbetet dessutom fått utföras under en tidsrymd med ökade lönekostnader. Den i maj 1963 uppskattade anläggningskostnaden på 2.000.000 kronor (c:a 20.000.000 kronor enligt penningvärdet 2016) beräknades i oktober uppgå till totalt 4.350.000 kronor (c:a 43.500.000 kronor enligt penningvärdet 2016), varav byggnadskostnaderna 3.250.000 kronor (c:a 32.500.000 kronor enligt penningvärdet 2016). Projekteringskostnaden, uppskattad till 10 % av anläggningskostnaden, skulle komma att uppgå till 325.000 kronor (c:a 3.250.000 kronor enligt penningvärdet 2016). Den totala projekteringskostnaden inklusive kostnadsökningar beräknades emellertid av Orrje & Co att uppgå till 295.000 kronor (c:a 2.950.000 kronor enligt penningvärdet 2016).

 

Docent Bergström från den geologiska institutionen på Chalmers Tekniska Högskola besökte anläggningen den 22 november 1965 och besiktade berggrunden i avsikt att finna ett gynnsamt läge för ansättning av stötborrhål för vattenförsörjning. Generellt så gällde att det fanns en granitisk bergart inom området, som på grund av sin mineralsammansättning (biotitrikedom) inte gynnar sprickbildning och är därför dålig ur vattenföringssynpunkt.

 

Av de möjligheter som fanns att erhålla vatten inom anläggningen bedömdes det bäst att till en början fördjupa befintligt stötborrhål med c:a 50 meter. Under borrningen skulle kontinuerlig provtagning av borrkaxet äga rum, liksom anteckningar göras av borrets sjunkhastighet. En bedömning skulle sedan kunna göras huruvida hålet därefter skulle komma att fördjupas.

 

Som sista alternativ att erhålla vatten invid anläggningen kunde ett borrhål omedelbart utanför anläggningen övervägas. Anledningen var att den starkt topografiskt markerade bergsryggen här stupade brant mot väster, eventuellt beroende på glidytor parallella med den ovan nämnda skölen. Dräneringsstråk i berggrunden kunde således finnas. Slutligen kunde även möjligheten beaktas att de tre borrhålen tillsammans kunde ge tillfredsställande vattenmängd om en buffertreservoar av tillräcklig kapacitet inbyggdes i anläggningen.

 

Orrje & Co meddelade den 3 december 1965 att AB Kasper Höglund kontaktats för att lämna en ungefärlig kostnad för brunnsborrningsarbetena, vilket uppskattades till 21.000 kronor (c:a 210.000 kronor enligt penningvärdet 2016) med en håldiameter på 150 millimeter. En ungefärlig beräkning av vattenbehovet för anläggningen hade också utförts, vilken visade att centralens förbrukning var c:a 700 liter per timme. En vattenreserv av c:a 15 kubikmeter erfordrades för dricksvatten, tvättvatten och i mindre omfattning spolvatten för WC. Vattenreserven avsågs att fyllas vid anläggningens tagande i bruk och skulle kompletteras vid behov, samt om den kontinuerliga påspädningen från de borrade brunnarna inte var tillräcklig för att kompensera vattenförbrukningen.

 

Den 9 december 1965 behandlades frågan om åtgärder för dricksvatten av Civilförsvarsnämnden. Det beslutades att en fördjupning av befintligt stötborrhål omgående skulle utföras samt att, om det fördjupade borrhålet inte gav tillräckligt med vatten, ytterligare utföra ett borrhål vid anläggningens västra gavel. Frågan om eventuell ytterligare borrning och anordnande av vattenreservoar skulle upptagas till prövning om det skulle bli aktuellt.

 

Vid ett sammanträde den 19 januari 1966 framgick det att frågan om vattenförsörjningen fortfarande var svårlöst men vissa minimiuppgifter fastslogs för anläggningens vattenförsörjning. Dessa uppgifter var 50 liter per person och dygn, samt att vattenmagasinet minst motsvarade 7 dygns förbrukning. Skulle vattentillgången bli så dålig i distriktcentralen att den inte motsvarade minimiförbrukningen så skulle vattenklosetter ersättas av torrklosetter.

 

Avloppsbrunnen skulle såsom tidigare diskuterats kläs i rostfri stålplåt och det upptryck som sedan kunde erhållas från vatten i berget skulle beaktas. Eventuellt skulle en fristående tank med ett dränerat utrymme utanför få anskaffas. Inre barriär, väggar och tak mot luftkanaler i transportortens luftsluss skulle dimensioneras för ett tryck i slussen av tre atö (atmosfäriskt övertryck). Luftkanaler efter snabbventilerna samt väggar, tak och golv i stenfilter skulle dimensioneras för ett inre tryck av en atö. Förbränningsluft för reservkraftaggregatet skulle tas från stenfiltret och ledningen skulle förses med avstängningsventiler dels i ledningen från stenfiltret så denna kunde stängas, dels i en avgrening så möjlighet att i visst läge ta luft från aggregatrummet fanns.

 

Det var nu dags för Civilförsvarsstyrelsen att den 9 mars 1966 beställa en telefonväxel till anläggningen. Det blev L.M. Ericsson Telemateriel AB som skulle få leverera en telefonväxel av modell Fst m/53 inklusive reservdelar till anläggningen, allt till en kostnad på 21.800 kronor (c:a 218.000 kronor enligt penningvärdet 2016). Tidigare förmodades en mer avancerad telefonväxel till en kostnad på 48.000 kronor (c:a 480.000 kronor enligt penningvärdet 2016) behöva anordnas, men en enklare växel ansågs nu vara tillräcklig. Fastighetskontoret skulle nu få meddela Civilförsvarsstyrelsen om leveransadress för växelmaterielen och skulle lämpligt utrymme inte vara disponibelt så kunde utrymme i anläggningen HC Uttern få disponeras. Totalt beställdes åtta telefonväxlar som levererades till Stockholm, Göteborg, Norrköping, Alingsås, Boden, Skellefteå, Gällivare och Karlskoga.

 

I ett brev daterat den 9 augusti 1966 så framgick det att Telestyrelsen anmält behov av utrymme i anläggningen Bofinken. Civilförsvarsnämnden föreslog att Orrje & Co skulle ge förslag till inplacering i anläggningen i samband med pågående projektering. Uppgifter beträffande storlek, bemanning och dylikt skulle lämnas av Televerket.

 

Den 25 augusti 1966 hölls ett sammanträde vid anläggningen gällande vattenförsörjningen. Det senare borrhålet gav 230 liter per timme och skulle nu provpumpas under en längre tid. Ytterligare vatten i berget kunde inte erhållas. En seismisk undersökning av tre områden i anslutning till ingången ansågs vara nödvändigt till en kostnad av 5 – 10.000 kronor (c:a 50 – 100.000 kronor enligt penningvärdet 2016). Besked kunde erhållas från AB Prospektor inom en månad och Fastighetskontoret skulle avtala med markägare om medgivande för undersökningen och skulle inhämta uppgifter om befintliga ledningar och dräneringar i undersökningsområdena. Länsstyrelsen skulle undersöka framtida planer för framdragning av vattenledningar.

 

Den 31 augusti 1966 gav Civilförsvarsnämnden uppdrag till AB Prospektor att utföra en seismisk undersökning vid anläggningen till en kostnad av högst 10.000 kronor (c:a 100.000 kronor enligt penningvärdet 2016) enligt överenskommelse. Civilförsvarsnämnden gav dessutom den 3 oktober 1966 uppdrag till Telekonsult AB att upprätta programhandlingar enligt kostnadsberäkningen på totalt 4.800 kronor (c:a 48.000 kronor enligt penningvärdet 2016) för radioinstallationer i anläggningen.

 

Den seismiska undersökningen var klar mot slutet av oktober och ett beslut fattades att anordna en djupborrad vattenbrunn med vattenledning till anläggningen. Även en avloppsledning skulle anläggas till ett befintligt dike för att kunna anslutas till ett allmänt avloppsledningsnät så snart ett sådant anlagts. Fastighetskontoret fick bekräftat den 24 november 1966 att de, av ägarna för närliggande fastigheter, fick anlägga en djupborrad vattenbrunn med vattenledning över dessa fastigheter.

 

Innan stötborrningens påbörjan för den djupborrade brunnen genomfördes en sondering under tiden 1 – 15 februari 1967. Denna undersökning ansågs befogad eftersom två lantbrukare i området uttryckt farhågor om att stötborrningen skulle minska vattentillgången i deras vattentäkter. Flera sondrör användes och vid det första kunde en liter per sekund utvinnas vid kortvarig provpumpning utan att vattenytan i röret vid den ena lantbrukarens vattentäkt på något sätt förändrats.

 

Stötborrningen som pågick under tiden 6 mars – 11 april 1967 bedrevs på så sätt att jordborrör drevs ner till fast berg på c:a 20 meters djup. I anslutning mellan berg och jordborrör hade upprepade sprängningar och betonggjutningar fått utföras för att en god tätning skulle uppnås. Eftersom berget var mycket trasigt och sprickorna var stora så fick ett foderrör nedföras till c:a 30 meters djup. Vid borrning till c:a 65 meters djup hade inget vatten i betydande mängd kunnat erhållas, men vid 70 meter blev bergartens karaktär en mer lös bergart i vilken sprickfrekvensen var sådan att vatten i betydande mängd kunde utvinnas.

 

Vid en korttidspumpning med kanna under tiden 11 – 21 april 1967 utvanns c:a 1800 liter per timme, utan att vattennivån i borrhålet sjönk under 30 meter. I sondrör ett och tre uppmättes en avsjunkning på sammanlagt c:a 1.5 meter, vilken efter tre dagars pumpning avstannade. Före provtagningen byttes pumpkannan mot en större som uppfordrade c:a 3.600 liter per timme. En sådan kapacitet medförde att vattennivån i borrhålet sjönk till 65 meter och en avsjunkning på 1.5 meter kunde uppmätas i sondrör ett och tre, i vilka nivån under pumpningsuppehållet stigit till normal nivå. En långtidspumpning påbörjades den 2 maj 1967 med en dränkpump, men avbröts den 9 maj i väntan på leverans av pump med större kapacitet.

 

I ett brev till Civilförsvarsstyrelsen meddelade Fastighetskontoret den 26 oktober 1967 att de tidigare kompletterings- och förbättringsarbetena avhjälpts av entreprenören och det var nu dags att genomföra en efterbesiktning. De påpekade också att erforderliga åtgärder för vattenförsörjningen till anläggningen numera verkställts och att första utbyggnadsetappen fick anses som slutförd efter godkänd efterbesiktning. Den totala markkostnaden uppgick slutligen till 58.145 kronor (c:a 581.450 kronor enligt penningvärdet 2016).

 

4. Nästa byggnadsetapp inleds

Inpå år 1968 var det dags att inleda byggnadsetapp två som främst berörde byggnadsarbeten, målningsarbeten, värme- och sanitetsanläggning, elektrisk anläggning för kraft och belysning, teleteknisk utrustning samt reservkraftaggregat. Kraven på ledningscentralernas funktionssäkerhet och skydd hade förändrats på grund av en ökad kännedom om nutida stridsmedels vapenverkan, vilket medförde revideringar av de upprättade handlingarna. Revideringarna avsåg främst ändrad utformning av stötvågs- och gasskydd vid ingångar, förbättrade ventilationsanordningar, säkrare kraftförsörjning, förbättrade skydd av kablar samt dubblering av viss viktig reservmateriel.

 

Civilförsvarsnämnden ansåg att byggnadsarbetena för centralen skulle igångsättas i början av år 1970 med en beräknad byggnadstid på två år. De beräknade utgifterna för etapp två beräknades uppgå till 3.640.000 kronor (c:a 29.775.971 kronor enligt penningvärdet 2016).

 

Civilförsvarsstyrelsen meddelade i ett brev daterat den 5 maj 1969 att Telestyrelsen, som tidigare anmält behov av utrymme i anläggningen, behövde ett utrymme på 15 kvadratmeter. Utrymmet skulle användas som arbetskontor för linjesektionen. Enligt uppgift från Televerket var lokalen avsedd att rymma register och dylikt för underhåll och drift av stationer och nät. Två personer (män) beräknades tjänstgöra samtidigt i lokalen och erforderliga viloplatser skulle anordnas i utrymmet. För Televerkets behov skulle också en telefon installeras.

 

Vid ett sammanträde vid anläggningen den 4 september 1969 föreslogs placering av en ny transformator c:a 40 meter sydväst om inslaget. Därifrån skulle matarledningen gå som markledning längs tillfartsvägen fram till elverkets ordinarie högspänningsledning. Matarledningens längd skulle komma att bli c:a 280 meter. Kostnaden beräknades uppgå till c:a 30 – 35.000 kronor (c:a 300.000 – 350.000 kronor enligt penningvärdet 2016) för demontering av tidigare ledning, ledningsdragning, transformator, samt transformatorbyggnad av betong.

 

Den nuvarande transformatorstationen var dimensionerad för ett effektuttag av 50 kVA och kunde utbyggas till maximalt 100 kVA. För att kunna erhålla ett effektuttag om 200 kVA krävdes en ny transformatorstation, och kommunen gav ett förslag till en kostnad av 50.000 kronor (c:a 500.000 kronor enligt penningvärdet 2016).

 

Den 15 januari 1970 föreslogs AB Kasper Höglund att utföra byggnadsentreprenaden, AB Torsten Janssons Ingenjörsfirma att utföra värme- och sanitetsentreprenaden, Luftkonditionering AB att utföra ventilationsentreprenaden, Emil Lundgrens elektriska AB att utföra elanläggningen samt leverera reservkraftaggregatet.

 

Arbetena sattes igång och den 9 april 1970 var det dags för en besiktning och det konstaterades då att anläggningens låsningsanordningar inte motsvarade gällande bestämmelser för förvaring av civilförsvarsmateriel. Länsstyrelsen beslöt därav att byta låscylindrar i huvud- och reservutgångarnas gallergrindlås, förse befintlig larmanläggning med ny förbikopplare, koncentrera förvaring av civilförsvarsmateriel till rum 130, 132 och sjukvårdsavdelningens rum 137 – 147. Två dörrar till rum 130 och 132 skulle förses med dörrblad typ branddörr med bakkantssäkring, och en utåtgående branddörr till sjukvårdsavdelningen skulle förses med bakkantssäkring. Samtliga dörrar (fyra stycken) till ovan nämnda utrymmen skulle utöver befintliga lås förses med sjutillhållarlås, som inte ingick i anläggningens övriga låssystem. Stötvågsdörren till den nätanslutna elcentralen skulle förses med en kraftig skjutregel, samt att stötvågsdörrar i huvudingång och reservutgång skulle förses med speciella ASSA lås.

 

En inspektion av anläggningen utfördes den 14 maj 1970 som kom fram till att skivan utanpå berget på västra sidan skulle skrotas. Permanenta förstärkningsåtgärder föreslogs. Genomblåsningsorten skulle kilskrotas väl och ytterligare utskjutning i vändfickan avrådes eftersom takets pilhöjd då hade fått ökas i ett dåligt parti. Taket i det stora rummet skulle kilskrotas väl överallt och befintlig nätning och bultning skulle överses och kompletteras vid behov. Skrotningskostnaderna torde vägas emot permanentsprutning av tak samt 1.5 meter ner på väggarna i tjocklek av c:a fem centimeter. Sprutning rekommenderades och väggarna skulle skrotas och bultas.

 

Den västra rumsgaveln i stigortspåslaget var på grund av närheten till pegmatitgången mycket dålig, varför stigen i föreslaget läge torde undersökas med kärnborrning. Om pegmatiten skulle komma in i stigen torde stigorten helst flyttas till sydvästra hörnet med riktning åt söder. Inslagsortens takkontur skulle rimligtvis säkras med c:a fyra meter horisontella perfobult i en rad c:a 0.2 – 0.3 meter utanför given takkontur. Även det östra inslaget skulle skrotas och väggen utanför proppen torde sprutas med två påslag. Slutligen skulle ventilationen ordnas i det stora rummet.

 

För skrotnings- och förstärkningsarbetet, samt en geologisk bedömning av pegmatitpartiet vid det planerade läget för evakueringsorten genomfördes ett besök på arbetsplatsen den 18 juni 1970. Gruvfogde Sundberg ansåg inte att pegmatitens utsträckning var av den omfattning att den skulle föranleda någon ändring av läget för den planerade stigorten. På väggarna i rummet markerades bultförstärkningarna och skulle det under skrotningsarbetets gång visat sig erforderligt med ytterligare bult skulle dessa sättas efter samråd. Osäkra partier vid transportorten ansågs säkrade med de föreslagna takbulten, motgjutna väggarna och den gastätande sprutbetongen.

 

Nätningen i taket skulle kompletteras med nytt galvat nät över det gamla och skulle förankras så nära takkonturen som möjligt. Nätet skulle dragas ned över anfanget på södra väggen. Beträffande påslagen ansåg Sundberg att föreslagna åtgärder var att föredra, dock skulle stigortens i östra kanten säkras med fyra bultar.

 

Fastighetskontoret utförde den 6 augusti 1970 en kontrollrapport i vilken det framgick att vissa delar av avloppsledningen och färskvattenledningen var färdigställda. Den del som återstod var den närmast trekammarbrunnen. Färskvattenbrunnen var färdigställd bortsett från pumpinstallationen, likaså trekammarbrunnen. Förstärkningsåtgärderna som föreskrivits av de bergtekniska experterna hade också utförts.

 

De pågående arbetena innefattade fyllning runt trekammarbrunnen, samt förstärkning kring de blivande påslagen inne i bergrummet. Planerade arbeten som avsågs utföras innefattade utsprängning av ort till stigort, utvidgning av entréort, rensning av rörgravar samt formsättning av bottenplattan vid reservutgången. Som tillkommande arbeten hade dränering av färskvattenbrunnen beställts av byggnadskontrollanten. Under rapportperioden sysselsattes i medeltal per dag två grovarbetare, tre bergarbetare, två snickare, en reparatör och en maskinist.

 

Den 28 augusti 1970 utförde Orrje & Co en kontroll och påpekade att ledningarna i byggnad del A kunde övertäckas och ingjutas enligt handlingarna eftersom de hade lagts och avsynats utan anmärkning. Det påpekades att återfyllning kring huvudavloppsledningen under korridoren skulle ske med grus enligt upprättade handlingar, makadam och stenmjöl fick inte användas. Området framför anläggningen hade utfyllts till större utsträckning än vad som avsetts vid fullt färdig anläggning, därav skulle området nu återställas i avsedd omfattning.

 

Ytterligare en kontrollrapport utfördes den 11 september 1970 där det framgick att de färdigställda arbetena innefattade markarbeten runt trekammarbrunn, entréort till stigort, dränering kring del 1A, rensning av rörgravar, avjämning och formsättning av bottenplattor för del 1A, samt utvidgning av ingångsort. De pågående arbetena innefattade drivning av stigort, samt formsättning, armering och gjutning av bottenplatta för del 1A. Även montering av ingjutningsgods för VVS och el, samt förberedelser för arbeten på bergets hjässa pågick.

 

De planerade arbetena innefattade utsprängning av färskvattentank, fortsatt drivning av stigort, fortsatta formsättnings-, armerings- och gjutningsarbeten med plattan, samt formsättning av väggar i del 1A. Under rapportperioden sysselsattes i medeltal per dag en grovarbetare, tre bergarbetare, fyra snickare, två armerare, en reparatör, samt en elektriker och två rörarbetare under andra halvan av rapportperioden.

 

Den 23 september 1970 lämnades tre stycken 15 centimeters kuber av betong till Chalmers provningsanstalt för prövning. Betongkuberna var vid prövningstillfället 28 dygn gamla och hade i medelvärde en volymvikt på 2.38 kilo per kvadratdecimeter. Tryckhållfastheten var i medelvärde 400 kilopond per kvadratcentimeter. Kuberna uppfyllde kraven med godkänt resultat.

 

I en reviderad upplaga av skyddskontrollboken framtagen den 23 november 1970 av Orrje & Co framgick det att anläggningen hade en förmåga att motstå vapenverkan i klass med en luftstötvåg på 20 atö. Skyddskontrollboken skulle i övrigt reglera skyddskontrollverksamheten vid uppförande, ombyggnad, underhåll och drift av anläggningen i fråga.

 

I ett brev från Civilförsvarsstyrelsen den 25 november 1970 framgick det att styrelsen i samband med framtagande av typhandlingar för ledningscentraler uppdragit åt särskild expert (Innovator Design AB) att utarbeta förslag till bland annat färgsättning av ledningscentraler. Innovators förslag innebar en betydligt större variation i färgsättning än vad som framgick av det förslag som generalentreprenören för Bofinken upprättat. Civilförsvarsstyrelsen ansåg att de synpunkter beträffande färgsättning som framkommit i Innovators utarbetade förslag skulle tillvaratas även för Bofinken. Kulören kunde i vissa fall få modifieras bland annat med hänsyn till skillnader i glansvärden.

 

Under november månad utfördes ytterligare en kontrollbesiktning av Orrje & Co, denna gång gällde det VVS-anläggningen. Formsättningen invid vattentanken var klar, men det konstaterades att överfyllnadsledningen enligt ritningen inte överensstämde med VVS-ritningarna. Överströmning skulle inte få ske till fyllning kring tanken utan skulle gå till pumpgropen. Diametern i takvalv över tanken hade ändrats och placeringen stämde inte överens med VVS-ritningen. Efter kontakt med konstruktören ändrades diametern och hålen placerades enligt anvisningar.

 

Den 9 december 1970 utfördes ytterligare en kontrollbesiktning av VVS-anläggningen och det konstaterades att det var klart för att fortsätta ledningsdragningen i mark. Bottenplattan i del A2 beräknades kunna gjutas nio dagar senare. Ännu en kontrollbesiktning av VVS-anläggningen utfördes den 14 december 1970, varpå det konstaterades att den rostfria ledningen från gasslussen hade lagts fram till transportorten, men behövde förläggas så den förblev friliggande från bottenplattan. En slits till brandposten i trappan saknades och ventilationsentreprenören höll på att montera kanaler i del A2, kanalen till rum under trappan var dock fellagt samt ej horisonterad.

 

Den 16 december 1970 konstaterades det vid ett kontrollbesök att avloppsrör i del A2 lagts i marken och rörentreprenören beräknade att till fredag eller måndag vara klar med övriga ledningar i marken för avsyning. Ventilationsentreprenören hade lagt upp kanaler i del A1, dock hade inte tidigare påtalad feldragning ändrats vilket nu kunde medföra svårigheter eftersom elektrikern dragit sina kablar där kanalen skulle lagts. Vid samtal med elektrikern överenskoms att han skulle dra sina kablar till rum A25 i ett förstorat hål under vilplan i trappan.

 

Ett vattenprov utfördes den 30 december 1970 direkt ur brunnen. Vattnet var vid undersökningstillfället utan anmärkning som dricks- och hushållsvatten. Vattnets halt av järn var tämligen låg och även surhetsgraden var låg, vilket kunde verka korroderande på rör av till exempel järn och koppar.

 

Fastighetskontoret skickade den 5 februari 1971 ett brev med två bifogade färgsättningsförslag till Civilförsvarsstyrelsen som avsåg all målning och golvbeläggning. Förslaget hade framarbetats i enlighet med Civilförsvarsstyrelsens önskemål efter typförslaget som upprättades den 1 maj 1970 av Innovator Design AB. Eftersom arbetena hade framskridit så långt, att generalentreprenören önskade att få erhålla färgsättningsförslaget, så bad Fastighetskontoret nu att få det ena förslaget i retur med utlåtande om dess godkännande.

 

Civilförsvarsstyrelsen meddelade den 22 februari 1971 att de funnit avsteg från gällande publikation avseende låsschema för ledningscentraler och allmänna skyddsrum. De fann att lokaler utan särskilt skäl för låsning ändå hade försatts med lås. Vidare gav de förslag på den yttre låsningen för skyddsluckan till evakueringsschaktet. Civilförsvarsstyrelsen bad om en översyn av låsschemat och ett reviderat förslag för granskning. Ett reviderat förslag skickades sedan till Civilförsvarsstyrelsen som den 8 april 1971 meddelade att det nya förslaget godkänts utan erinran.

 

Vid kontrollbesöket den 13 april 1971 avseende VVS-anläggningen noterades att oljetanken skulle målas invändigt. Civilförsvarsstyrelsens avsikt var att hela cisternen skulle vara invändigt behandlad enligt föreskrifterna. Oljeledningarna till reservkraftaggregatet skulle dras fram genom väggen till reservkraftaggregatrummet och i övrigt pågick framdragning av ledningar i A-delen.

 

Den 14 april 1971 var det dessutom dags att ersätta den gamla transformatorstationen som nu skulle ersättas med en plåtkiosk försedd med mätutrustning och ett uttag för 400 A 380/220 V, en transformator på 200 kVA, samt 300 meter högspänningskabel. Arbetet skulle påbörjas omgående och skulle vara slutfört senast den 1 juli 1971, samt bedrivas i samråd med kontrollanter och arbetsledning på arbetsplatsen.

 

Ett kontrollbesök för VVS-anläggningen utfördes den 24 april 1971 och då ansågs oljetanken färdig och okulärbesiktigades utvändigt. En täthetsprovning och invändig syn skulle snarast ordnas. Rör som enligt ritning skulle kollidera med belysningsarmaturer skulle flyttas och dras en alternativ väg.

 

Färgförslaget som tidigare fått omarbetas skickades nu i retur från Civilförsvarsstyrelsen som meddelade att det godkänts med mindre modifiering. Den mindre modifieringen avsåg i huvudsak rum där personer vistas sammanhängande under en längre tidsperiod. Sådana rum skulle förses med en grå-vit kulör eftersom övriga rum erhållit en starkare färgton, och dörrarna skulle färgsättas enligt de principer som angivits i färgsättningsförslaget. Färgen orange 7668 skulle ersättas med orange berkley 7856, och nödutgång, nödmaterial, och dylikt skulle färgsättas i röd berkley 7784.

 

Civilförsvarsstyrelsen meddelade den 6 augusti 1971 att anläggningen skulle förses med en radiomast av typ 76/1000/F, med en höjd på 60 meter. På grund av svårigheter att transportera mastelementen till mastfundamentet ansågs det lämpligt att samordna beställningen så att andra liknande transportproblem kunde avhjälpas samtidigt. Resning och montage av masten skulle dock få vänta tillsvidare och i varje fall inte utföras förrän besked erhållits om masten behövde flyghindermålas eller eventuellt förses med flyghinderbelysning.

 

Vid ett kontrollbesök den 10 augusti 1971 framgick att oljeledningar till reservkraftaggregatet inte hade dragits fram från oljetanken genom väggen i rummet för oljecisternen, och på övre våningen var formsättning för bjälklag och väggar inte färdiga vid en av trapporna. Vidare diskuterades fundament till kylkompressorn, undertak till korridor vid EMP-rum, möjligheterna att få en kabelstege i entrén och beslutet togs att montera överströmningsdon från rum A117 till undertaket i korridoren.

 

Den 16 september 1971 genomfördes en kontrollrapport där det bland annat konstaterades att tubrör i transportorten skulle ersättas med kopparrör, luftningsledningen från oljetanken skulle ändras, och anslutning av värmerör till reservkraftaggregatet skulle utföras med slang och slangklämmor. I ett protokoll som fördes vid ett byggmöte den 24 september 1971 framgick det att Civilförsvarsstyrelsen meddelats en tid för slutbesiktning, men att de ännu inte lämnat bekräftelse. Civilförsvarsstyrelsen skulle dessutom godkänna en ritning för det ändrade fixstödet för avgasröret till reservkraftaggregatet. Televerket hade meddelat att antennmasten kunde levereras omgående men man skulle avvakta med beställningen från Fastighetskontoret. Enligt Civilförsvarsstyrelsen skulle masten inte flyghindermålas men den skulle förses med flyghinderbelysning. Öppningen till rum A6 skulle ökas på höjden genom borttagning av överdelen, dörr till rum A12 skulle ersättas med standarddörr och en ny dörr mellan rum A1 och A2 hade beställts och levererats. Inklädnad av ventilationskanalen i köket beställdes och anvisningar gavs för lamptablåer i vaktlokalen.

 

Fixstödet för avgasröret godkändes av Civilförsvarsstyrelsen den 8 oktober 1971 med mindre erinringar som angavs på en bifogad ritning. Samma dag utfördes en provtryckning av vissa kall- och varmvattenledningarna varpå inget läckage kunde upptäckas. Undertaket i toalett A9 skulle delvis demonteras för att kunna komma åt att isolera kall- och varmvattenledningarna som var monterade ovanför undertaket. Detta besiktigades den 14 oktober 1971 och det noterades att avsängningsventilerna inte skulle vara överisolerade och vid avgreningar på ledningar i passage A18 var isoleringen ej monterad mot vägg respektive tak. Isoleringen ovanför undertak i rum A5 var ej utförd och likaså där ledningarna passerade genom inklädnad för ventilationstrummor i rum A17.

 

Den 19 oktober 1971 utfördes en kontrollrapport av Orrje & Co där det framgick att de färdiga arbetena innefattade gjutning av yttre färskvattenbrunn, gjutning av fundament och kabelbrunn på bergets hjässa, gjutning av gasgränser mellan berg och del B, gjutning av barriär åtta, läggning av dränering och kabelrör på bergets hjässa samt återfyllning. De pågående arbetena innefattade avloppsbrunn i transportorten, formsättning och armering av överbyggnad på stigorten, arbete med undertak, arbete med el-, rör- och ventilationsinstallationer, arbete med inredning i del A, återfyllning av en ficka, samt armering och ballastfyllning i barriärerna ett och tre. De planerade arbetena innefattade målningsarbeten, gjutning av barriärerna ett och tre, gjutning av överbyggnad på stigort, formsättning och armering av barriär fem, ledningsarbete i transportort och genomblåsningsort, samt arbete med färdigställande av el-, rör- och ventilationsanläggningarna. Under rapportperioden hade i medeltal 19 man varit sysselsatta, varav sex snickare, fyra betongarbetare, en grovarbetare, en reparatör, två ventilationsmontörer, en rörmontör, en plattsättare, två målare och en smed.

 

Den 22 oktober 1971 utfördes en stadsbidragsbesiktning med syfte att besikta vissa skyddsbarriärer för att entreprenören ska kunna fullfölja och avsluta vissa arbeten som var beroende på stötvågsbarriärerna. Barriärerna som besiktigades var barriär två (inre skyddsbarriären vid huvudingången), barriär 2a (gasgräns vid huvudingången), samt barriär nio (skyddsbarriär vid frånluftsorten). Provresultaten låg inom de värden som angavs i föreskrifterna och det fanns ingen anledning till erinran.

 

Vissa kall- och varmvattenledningar provtrycktes under 15 minuter den 3 november 1971 och under provtiden förekom ingen nämnvärd trycksänkning och under okulärbesiktning av skarvar så förekom inget läckage. Vid förbesiktning av tilluftsapparaten konstaterades att luftkylaren var levererad med endast tre grupper, vilka egentligen skulle vara fyra. Luftkylarens lameller var i viss omfattning stukade och ingen kapacitetsmätning skedde när apparaten igångkördes, då den inte var komplett med inmonterade tilluftsdon och inkopplad reglerutrustning.

 

Vid en kontrollbesiktning den 10 november 1971 konstaterades att kallvatten- och oljeledning mellan barriärer i transportorten hade läckage i flera flänsförbindningar. Detta skulle justeras med ytterligare inläggning av packning, och därefter skulle ledningarna provtryckas. Värmegruppen för reservkraftaggregatet m.m. provtrycktes men ingen trycksänkning kunde konstateras och vid okulärbesiktning av ledningarna kunde inget läckage konstateras.

 

Den 15 november 1971 diskuterades placering av duschar i ingångsorten och det konstaterades att luckor för brandposter inte var monterade. Belysningen i sal A104 var öppen uppåt, vilket medförde att taket blev belyst. Förslagsvis skulle en täckplåt fästas under upphängningsbalken. Rör, apparatrum och dylikt skulle målas i samma färg som taket eller helt vita.

 

Injektering av barriärerna tre och fem pågick den 23 november 1971 och dränering av berget innanför sprutbetongen i gasfånget och finsaneringen diskuterades. Strömbrytarna för korridorbelysningen på väggen mot logementavdelningen skulle lämpligen ändras för att erhålla ett snyggare montage. Enligt protokoll vid byggmötet den 17 december 1971 arbetade 16 man med olika arbeten varav fem snickare, tre betongarbetare, en grovarbetare, en reparatör, tre rörmontörer, en elektriker, två kylmontörer och en mattläggare.

 

Den 12 januari 1972 genomfördes en omfattande kontrollbesiktning av anläggningen. Det konstaterades att befintligt nät i genomblåsningstunneln skulle nedtagas och det skulle undersökas om inte skrotning eller eventuellt sprutbetongpåslag erfordrades. Nedre öppningen skulle förses med gallergrindar och täta träportar, men frågan som ställdes vid besiktningen var hur luft skulle komma in till anläggningen, och projektören skulle återkomma med besked. Den övre öppningen av genomblåsningstunneln skulle snart förses med gallergrind och träport, men det diskuterades om porten inte skulle förses med ventilationsgaller eftersom luften blev stående i ortens övre del. Den stående luften fick stort vatteninnehåll och riklig kondensering skedde på tak, väggar samt på porten.

 

I entréorten så var övertrycksmätaren felplacerad och skulle därmed flyttas till rum A2. Omkastningsvreden för duschblandarna skulle låsas så att entydiga utslag för dusch- respektive känselrör erhölls i både rum A9 och A17. I bergrummet utanför inbyggnaden så skulle inläckning från tidigare borrhål från hjässan tas om hand och ledas med plaströr till dräneringsgruset. Stegjärn för inspektion av tak skulle förses med byglar så att passage över takfot underlättades. Belysningen mellan berg och inbyggnad ansågs kopplas så att strömbrytaren i toalett A9 tände belysningen i evakueringsorten utmed norra, västra, södra och halva östra väggarna. Strömbrytare utanför lucka i rum B9 ansågs flyttas till rum B9 och utföras med signallampa, som strömbrytaren för rum A9. Strömbrytaren vid nödutgången som placerats utanför väggen skulle flyttas och placeras innanför luckan i rum A105 samt utföras med signallampa såsom strömbrytaren i rum A9. Frånluftskanalen från rum B9 till gasfånget vid rum A26 skulle ytbehandlas enligt entreprenadhandlingarna och det diskuterades om bergrummet på något sätt skulle ventileras.

 

I evakueringsorten var avgasröret upplagt så att en svets fått knäckning av röret, vilket var tvunget att justeras för att erhålla rätt funktion på kompensatorn. Vid genomföringen av den ingjutna rörhylsan i barriär tio skulle avgasröret förses med styrklackar. Det ifrågasattes om inte tätning med elastiskt material skulle ske mellan rörhylsan och avgasröret i barriär tio. Det konstaterades också att blindflänsningen av rör för vevhusventilationen och förbränningsluften till det framtida reservaggregatet inte var utfört.

 

I transportorten var pumpgroppen för avloppspumparna inte försedd med ventilation, vilket nu skulle utredas av projektören. Avloppspumparna skulle monteras snarast och befintligt borrhål i tak skulle tätas och förses med dränering genom ingjuten tratt och plastledning som skulle ledas till golvet.

 

På bottenvåningen i rum A8 så var en gammal rörmynning för elkabel inte igenspacklad. Plåtarna för överströmningsdonen som hade monterats vertikalt skulle kompletteras så att plåtarna inte kunde lossna vid mindre beröring. I rum A15 skulle blandaren över utslagsbacken bytas på grund av för långt piputsprång och avloppet för utslagsbacken var inte snyggt utfört. I sjukrummet var belysningen tidigare fast monterad som i samband med ändringarna i sovrummen byttes mot sänglampa med sladdanslutning. Nu fanns det tankar att ändra anslutningen för sängbelysningen eftersom de inte monterats med jordad anslutning, kostnadsuppgifter skulle framtagas. Frågan ställdes om det inte skulle finnas belysning vid tvättstället och det konstaterades att nödbelysningen i rum A24 inte var monterad enligt ritningarna.

 

Grundvattenpump P7 skulle monteras och inkopplas snarast, elektriskt anslutningsrör och kopplingsdosa för signal från manometer på varmvattenberedaren skulle monteras snyggare. Tätning vid rörgenomföringarna till vattentanken skulle utföras snarast, vilket också gällde för rum B4. Håltagningar i väggar som inte var upptagna på ritningarna för ventilationsändamål skulle igenmuras. Ackumulatorbatterier för nödbelysningen skulle placeras så att de inte inverkade på monterad tappventil och ett stänkskydd skulle monteras om så nödvändigt. Ventilationskanalerna skulle målas i rum B4 och målningen av frånluftskanalen i rum B9 skulle få göras om eftersom den inte grundbehandlats ordentligt. Rostgenomslag hade skett i utförd målning.

 

På andra våningen skulle samtliga fläkt- och apparatrum städas. Tätningen runt anslutningsstosen från fläkten skulle utföras i rum B111 och tätningsprov skulle genomföras av kanal T1 genom rum B110. Generellt så skulle isolering av rörledningar utföras snarast. Placering av signallampor och skyltar vid stötvågs- och gasslussar skulle diskuteras och frågan framkom om inte nödströmbrytare också var nödvändigt i rum A27.

 

Den 19 januari 1972 beställde Civilförsvarsstyrelsen telefonutrustning för anläggningen. Tio huvudabonnemang skulle flyttas och intas som centralledningar till telefonväxelanläggningen. Av centralledningarna så skulle nio, avsedda för såväl inkommande som utgående samtal, anslutas till gruppnummer. Återstående centralledning var avsedd för endast utgående samtal och skulle spärras för inkommande. Elva huvudabonnemang skulle flyttas och intas som centralledningar till linjetagaranläggningen samt anslutas till gruppnummer. Ledningarna skulle anslutas till linjetagarapparaterna enligt graderingsplan. Från civilförsvarets anläggning OC Tisteln skulle ett trådluforabonnemang inklusive två hjälphörtelefoner flyttas. Ett huvudabonnemang med anknytning beställdes, och huvudapparaten skulle placeras i rum A104 och anknytningsapparaten i rum A123.

 

Till abonnemangen beställdes en anknytningsapparat, tio linjetagarapparater med två reläskåp i för civilförsvaret modifierat utförande. Till apparaterna nummer nio och tio skulle samtliga centralledningar anslutas, varför dessa skulle förses med extra ledningstillsatser. Åtta huvudmikrotelefoner till linjetagarapparaterna beställdes också till rum A108. 30 st telefonapparater skulle anslutas till propp och jack, och vid behov kunna flyttas till rum A12 där motsvarande jackar skulle uppsättas. Samtliga jackar skulle signeras med respektive anknytningsnummer. Tre telefonhyllor skulle beställas, samt tre telefonapparater som var avsedda för en övningsanläggning för observationsplatser. Internt kabelmontage omfattade kabel och 16 st tio pars kopplingsplintar. Utöver en hel del mindre utrustning så skulle även ett mikrotelefonjack för en undersökningsapparat, jack för anslutning av hjälmtelefon till trådad luforapparat, tre jackar inklusive batterilåda och batterier, samt en telefonväxel av modell Fst M/53 beställas och monteras i anläggningen av L.M. Ericsson. Montaget önskades vara färdigställt den 1 juni 1972.

 

Den 21 januari 1972 meddelade Orrje & Co i ett brev till Civilförsvarsstyrelsen att träporten i förbiblåsningsortens huvudingång skulle förses med en gallerförsedd öppning om 1.5 kvadratmeter för förbränningsluft till kraftaggregatet. Träporten som var under tillverkning skulle nu ändras enligt en bifogad skiss. Vidare beslutades att ett gallerförsett hål i förbiblåsningsortens nödutgång för genomluftning av förbiblåsningsorten inte skulle upptas.

 

I ett protokoll daterat den 24 januari 1972 från ett byggmöte konstaterades att inkoppling av permanent elektricitet skulle ske veckoskiftet 29 – 30 januari. Civilförsvarsstyrelsen skulle nu också utreda hur sängarmaturerna i sovrummen skulle skyddsjordas, och tillsammans med Länsstyrelsen så skulle Civilförsvarsstyrelsen meddela instruktioner angående flyghinderbelysning på antennmasten. Frågan om inhägnad av antennmasten utredes av Civilförsvarsstyrelsen, men eventuell inhägnad skulle dock inte utföras i samband med pågående entreprenad. Länsstyrelsen skulle inhämta besked angående inhägnaden från Civilförsvarsstyrelsen.

 

I en kontrollrapport den 26 januari 1972 konstaterades det att säkerhetsutrustning, hög- och lågtryckspressostat, för kylkompressoranläggningen skulle monteras på stativ c:a en halvmeter över golvet i apparatrummet. Provtryckning av kylledningar skulle utföras, och kontrollanten skulle informeras när provtryckningen kunde äga rum. Undergjutning under varmvattenberedaren skulle utföras omgående och två väggenomföringar mellan rum B4 och B7 hade utförts med 250 mm anslutningar. Enligt ventilationsritningen skulle dessa utföras som 150 mm anslutningar, men leverantören för reservkraftaggregatet skulle återkomma med besked beträffande dimensionerna. Samma leverantör skulle påbörja justering av reservkraftaggregatet måndagen den 31 januari, så olja behövde finnas till hands för provkörningen. Samma dag skulle också en besiktning av oljetanken utföras. Automatik för larm vid låg oljenivå i oljetanken fanns i automatikskåpet för reservkraftaggregatet, men det noterades att givaren i oljetanken inte fanns med i entreprenaden. I köket skulle benstativ på avskrapsbänken justeras, och avlopp från LK2 skulle dras på vägg intill tappventil, monterad på vägg mot oljetank, och mynna utanför golv.

 

Vid besiktningen av oljetanken den 31 januari 1972 konstaterades att den utvändiga målningen inte var tillräcklig eftersom färgen flagnade och gav rostgenomslag på ett flertal ställen. Tanken skulle rengöras med bl.a. stålborste innan ommålning skedde. Invändig expoxihartsbehandling skulle även utföras på tankens tak och förstyvningsprofiler i tanken var ej monterade enligt gällande föreskrifter. Manhålets storlek av inte utförd enligt VVS-ritningarna, avtappningsventil i botten av tanken saknades och tanken var dåligt rengjord. Täthetsprovning skulle dock utföras omgående, provtryckning av ledning mellan pump och avstängningsbrunn utfördes utan erinran redan innan barriär sju utfördes.

 

Anläggningen färdigställdes nu byggnadstekniskt, inklusive anskaffning av lös utrustning, i sådan takt att den är kunde vara helt färdigställd och kunde statsbidragsbesiktigas av Civilförsvarsstyrelsen med början den 16 maj 1972. Besiktningen beräknades pågå i två dagar och vid detta tillfälle behövde inte telefon- och radioinstallationer eller installation av internt larmsystem vara slutförda eftersom de inte skulle vara föremål för besiktning.

 

5. Sista byggnadsetappen fortskrider

Den 25 januari så stannade den yttre färskvattenpumpen och fick därmed skickas till leverantören för undersökning och reparation. Det konstaterades att pumpen hade pumpat sand och de bifogade en separat provpåse med en del av innehållet. Reparationen av pumpen skulle kosta max c:a 2.500 kronor (c:a 16.774 kronor enligt penningvärdet år 2016), vartill kostnader för upptagning och återmontering skulle tillkomma. Totalt skulle arbetet kosta 8.300 kronor (c:a 55.690 kronor enligt penningvärdet år 2016), jämfört med en ny pump som skulle kosta 8.880 kronor (c:a 59.045 kronor enligt penningvärdet år 2016) inklusive montering. Dessutom visade det sig att ytterligare en pump hade stannat, och denna var nu på väg att tas upp för undersökning. Reparationskostnaderna för denna skulle vara något billigare än för den yttre färskvattenpumpen.

 

Den 22 februari 1972 återstod vissa målningsarbeten, arbeten i genomblåsningsort samt utvändiga markarbeten som inte kunnat färdigställas p.g.a. vinter. Återstående rörarbeten omfattade isolering av rör och arbeten med den yttre färskvattenpumpen. Ventilationsarbetena som återstod omfattade justering av tubrör samt injustering av ventilationsanläggningen. Återstående el-arbeten omfattade anslutning av dieselgenerator samt c:a 10% av svagströmsinstallationen. Arbetsstyrkan uppgick nu till åtta man, varav två st betongarbetare, en reparatör, en rörmontör, en elektriker, två målare, samt en ventilationsmontör.

 

Arbeten som nu hade tillkommit omfattade ventilationsgaller för portar i barriär sju, uppbilning av nisch i barriär sju för montering av porttelefon, samt tätning av borrhål i rum B6 samt i taket i stora rummet. Datum för permanent inkoppling av elektricitet hade nu flyttats fram till den 9 februari och anvisningar hade lämnats för skyddsjordning av eluttagen i sovrummen. Slutbesiktningen av anläggningen beslutades att hållas under vecka 12, under förutsättning att funktionsprov kan utföras under vecka 11. Funktionsprovet kunde dock äventyras av den havererade yttre färskvattenpumpen, som vid återmontage skulle monteras 5 meter högre upp. Civilförsvarsstyrelsen hade nu meddelat att stadsbidragbesiktningen nu istället skulle ske den 15 – 16 maj 1972. Länsstyrelsen skulle i samråd med brandförsvarsmyndigheten utreda hur uppskyltning av brandredskap och nödutgångar torde utföras.

 

Efter samråd med Fastighetskontoret så meddelade Orrje & Co i ett brev till AB Torsten Jansson Ing. Byrå att de snarast skulle reparera den yttre färskvattenpumpen och meddela tid för leverans och montering. Pumpen i fråga hade varit i drift i minst en månad innan den gick sönder och enligt vad som framkom hade pumpen monterats i slutet på november 1971, samt under första hälften av december inkopplats elektriskt. Därefter hade pumpen använts för arbetsplatsens vattenbehov och varit inkopplad över en mindre hydrofor med tryckströmbrytare.

 

Den 29 februari 1972 genomfördes en kontroll i samband med igångkörning och funktionsprov av reservkraftaggregatet. Det visade sig att reglercentralen inte fungerade tillfredställande, temperaturen av kylvattnet till reservkraftaggregatet fick regleras manuellt. Kylanläggningen var inte i funktion, vilket bidrog till att rumstemperaturen steg successivt från 20 grader till 28 grader under de första 30 minuterna av provkörningstiden. Justering och provtryckning av rökavgasröret hade inte åtgärdats, vilket skulle ske snarast.

 

Den 11 april meddelade Länsstyrelsen i ett brev till Civilförsvarsstyrelsen att det ur beredskapssynpunkt vore erforderligt att vissa yttre anordningar försågs med inhägnader. Härvid bedömdes att inhägnad av antennmast, stagfundament och ventilationsschakt borde utföras redan i fredstid. Synliga betongytor ansågs behöva camouflagemålas, vägbom uppsättas på tillfartsväg samt stormfälld skog röjas. Kostnaderna för dessa föreslagna arbeten, varav stängselkostnaderna var de helt dominerande, uppskattades till c:a 60.000 kronor (c:a 402.583 kronor enligt penningvärdet år 2016). Vid uppskattningen hade extra hänsyn tagits till svårigheter att transportera materiel, terrängens kupering, stängselskarvning, samt röjning. Länsstyrelsen hemställde nu om Civilförsvarsstyrelsens besked kring föreslagna arbeten.

 

Den 31 maj 1972 gav Civilförsvarsstyrelsen sitt utlåtande om statdsbidragsbesiktningen som utfördes den 18 maj. Besiktningen medförde vissa ändrings- och kompletteringsarbeten och Civilförsvarsstyrelsen meddelade att anmälan skulle ske till Länsstyrelsen när dessa utförts och godkänts. Felaktigheter som kunde iakttagas vid besiktningen var exempelvis slammer i rännplåtar i golv, ljudeko i rum, skadade trösklar, lägsta vattennivån i pumpgropen var för låg, med flera.

 

Den 31 maj gav Civilförsvarsstyrelsen också besked om tidigare av Länsstyrelsen föreslagna arbeten för att underlätta markbevakningsplanen vid beredskap. Kamouflagemålning av synliga betong- och järnytor skulle genomföras och hade påfordrats av Civilförsvarsstyrelsen i protokoll som förts vid statsbidragsbesiktningen. Beträffande inhägnad av antennmast, stagfundament och ventilationsschakt så ansåg Civilförsvarsstyrelsen att detta får ske vid beredskapsintagande och erforderliga åtgärder hänför intagas i markbevakningsplanen. Samma sak gällde för avspärrning av tillfartsvägen. Civilförsvarsstyrelsen föreslog dock i sitt protokoll från statsbidragsbesiktningen att antennmastens nedre del skulle inklädas med plåt upp till klätterskyddet, för att ge skydd mot åverkan på ledande antennkablar. Röjning av stormfälld skog på bergets hjässa ansågs vara av underhållskaraktär och skulle därmed inte ingå i anläggningsarbetena.

 

Efter sommaren, den 7 augusti 1972, beställde Fastighetskontoret eluttag för torkskåp i rum A14, eluttag för diskmaskin (1 fas och 3 fas) i kök, eluttag för kaffeautomat med värmehäll på utlämningsdisk, elmatning till värmeri, leverans och montage av tre lysrörsarmaturer med tillhörande raster i ramp över utlämningsdisk, flyttning av kokhäll enligt ritning. Förutom de byggnadsarbeten som tidigare angivits i Civilförsvarsstyrelsens protokoll så beställdes rostfria hyllor till diskbänk i rum A13, flyttning av hurts samt komplettering av skåp under arbetsbänk i samma rum. Det konstaterades också att det i samband med ändringsarbeten i köket krävdes vissa rör- och ventilationsarbeten.

 

Den 15 augusti 1972 konstaterades utbyte av raster för belysningsarmaturen i rum A104. Nio raster byttes och den utförda justeringen godkändes. Televerket hade nu igångsatt uppgrävning av nedlagda kablar mellan barriär i genomblåsningsortens mynning och plint norr om trekammarbrunnen, detta eftersom nedläggningen av de yttre kablarna hade skett utan skyddsrör. I köket skulle ett torkskåp flyttas, vattensifon med spillåda skulle anslutas till kallvatten och avlopp, porslinsmuggar skulle bytas mot plastmuggar, kaffemaskinen skulle ersättas mot en kaffemaskin utan kallvattenanslutning. Dessutom skulle en förspolningsdusch anskaffas och monteras, men anskaffning av diskmaskin skulle avvaktas.

 

I ett besöksprotokoll av Orrje & Co den 21 augusti 1972 så noterades att Televerket fortfarande grävde upp schakt för nya kablar. Det kunde nu konstateras att jordlinan och kablar till färskvattenbrunnen låg oskyddade på stora sträckor. I schakten hade hela cementsäckar lämnats vid återfyllning, vilka brunnit till betongklumpar. Uppschaktningen av kabelschakten var besvärlig eftersom de dessutom fyllts med stora sten- och andra byggrester. Elkablarna skulle nu få justeras i samband med att Televerket skulle lägga sina kablar. Utöver detta så inspekterades den utförda kamouflagemålningen av betongytor och en strykning ansågs vara tillräcklig. Byggledaren skulle dock få kontrollera med Länsstyrelsen och återkomma med besked om de hade annan uppfattning. Länsstyrelsen visade sig inte ha annan uppfattning vid senare kontakt.

 

I november presenterade AB Kasper Höglund en detaljerad genomgång varför den yttre färskvattenpumpen plötsligt hade stannat. Pumpen hade installerats ett år tidigare, i november 1971, och togs i drift strax därefter. Före installationen så undersöktes borrhålet noga och det konstaterades att det rör som enligt handlingarna skulle säkra tätheten mellan befintligt foderrör och berg inte kunde installeras på grund av att foderröret hade en för liten dimension. Vid start av pumpen så konstaterades samma klara och slamfria vatten som under hela byggtiden levererats av den provisoriska pumpanordningen. Under två månaders drift så fungerade pumpen utan anmärkning, men stannade plötsligt den 25 januari 1972. Efter pumpens upptagning ur borrhålet så skickades den till leverantören som efter demontering konstaterade att den var full med slam. Pumpen reparerades och sattes åter i drift den 14 mars och fungerade därefter anmärkningsfritt.

 

Under hela byggtiden så togs vatten från en nivå av endast tio meter under markytan. En sänkning av vattenytan under gränsen berg och jord skedde inte förrän i samband med fyllning av rörsystemet som inkopplades kring nyår 1972. Det ansågs därför möjligt att slam från en otäthet i övergången mellan berg och jord orsakat igensättningen av pumpen. Trycket på skarven vid sänkning av vattenytan genom kraftig utpumpning ansågs bli högt eftersom vattnet i brunnen stod såpass högt. Vid montering sattes pumpen tre meter över botten enligt anvisningarna och även ett litet slaminbrott kunde fylla volymen under pumpen ganska snabbt. Vid återmontering så höjdes pumpen c:a sju meter, men detta gav ingen garanti mot en återupprepning av vad som precis skett. Pumptypen var dessutom mycket känslig för slam även i små mängder.

 

Sammanfattningsvis så kunde inte slam upptäckas i borrhålet i samband med start av pumpen och tätningen mellan jord och berg kunde inte utföras, den blev därför slopad. Det tog två månader innan pumpen stannade och stoppet kom plötsligt utan föregående märkbart avtagande kapacitet, indikerande en motsvarande plötslig förändring av arbetsomständigheterna. Slutsatsen var att händelsen orsakats av ett slaminbrott genom otäthet i skarven mellan jord och berg, eller att borrhålet på större djup innehöll ett slamförande slag av samma typ som kunde konstateras i anläggningens andra borrhål och som medfört att det tagits ur bruk. Vid återmontering så försågs ledningen till vattentanken med en regleringsventil för att minska pumpens kapacitet att svara mot tillrinningen i brunnen.

 

Den 29 november 1972 bekräftade Orrje & Co i ett brev till Fastighetskontoret att det rör som skulle säkra tätheten mellan berg och foderrör inte kunde installeras. Detta var delvis rätt eftersom det rostfria röret som monterats av konstruktören, när borrhålet utfördes 1967, gjöts fast mot berget. Det rostfria röret tillät inte nedsänkning av ytterligare ett rör om den avsedda pumpen skulle monteras.

 

Viss kontroll av borrhålet hade gjorts, men endast genom att en attrapp motsvarande pumpens dimensioner nedsänktes för att kontrollera att inget hinder fanns i borrhålet. Det var således svårt att bedöma förekomst av slam. Före installation av pumpen tillfrågades ingen i byggledningen eller någon kontrollant om borrhålet var renspolat. Om något otäthet förekom så var det troligast att det var något slag som sköljts ut och tillfört slam i borrhålet.

 

Vattenbassängen i anläggningen blev inte uppfylld förrän i samband med besiktningarna och rörledningarnas volym var inte av den storlek att pumpen kunde ha tömt borrhålet. Något större vattenbehov för anläggningen hade inte förekommit under den tiden och enligt utlåtande från Ingenjör Gunnar Jonsson AB som utförde rensning av borrhålet så tydde inget i vattnet på infiltration från ytlagren. Vattnet var klart ner till 65 meters djup och först därunder fanns slam material.

 

Den 6 december utfördes en besiktning av Civilförsvarsstyrelsen avseende telefoninstallation, telefonutrustning, installationsarbeten samt anslutningskabel. Det noterades att gruppnummer för växel- och linjetagaranläggningen var anordnade i samma PBX-stativ på telefonstationen. Gruppnummer för linjetagaranläggningen skulle dock anordnas i annat stativ genom Televerkets försorg och nummerändringen skulle meddelas försvarsenheten på Länsstyrelsen. Ett abonnemang för lufor skulle avbeställas av Länsstyrelsen och luforförbindelsen mellan ledningscentralen och telestationen skulle anordnas i anslutningskabeln som ägdes av civilförsvaret.

 

Signering i relästativ (reläsatser) och växel (larmlampor) saknades och skulle åtgärdas. Komplettering av övrig signering i växelbordet skulle utföras genom Televerkets försorg. En hjälmhörtelefon för lufor enligt tidigare beställning skulle utgå. Skydd för kablar till manöverutrustning för internt larm, högtalaranläggning m.m. i ordersalen skulle dock anordnas och åtgärdas genom kommunens försorg enligt direktiv som lämnats vid besiktningen. Ett väggfäste för handmikrofon till växeln skulle anordnas och tre telefonapparater, samt tre jackar inklusive batterilåda avsedda för övningsanläggning till observationsplatser.

 

Den 15 februari 1973 genomfördes ett studiebesök i anläggningen med Stockholms Civilförsvarsnämnd, byggledning och kontrollantorganisation, samt anlitade entreprenörer, Civilförsvarsstyrelsen, Länsstyrelsen i Stockholms län och ytterligare personer i deltagarförteckningen. Klockan 8:30 skulle avresa ske från närmaste flygplats med privatbilar och taxi. Ungefär 45 minuter senare skulle samling ske i Bofinkens ordersal och en genomgång om anläggningens funktion i civilförsvarsområdet skulle ges. Därefter, klockan 10:00, skulle det hållas en allmän visning med genomgång av Bygg, VVS, El, Telefoni och Radio. Klockan 11:30 skulle de äta lunch, följt av detaljstudier av vissa funktioner såsom ventiler, kabelgenomföringar och dörrar vid klockan 13:30. Anläggningsinstruktionerna skulle gås igenom klockan 16:00 och en halvtimme senare samlades alla i ordersalen för eventuella frågor. Slutligen så avslutades studiebesöket vid klockan 17:00.

 

Representanter från Civilförsvarsstyrelsen avsåg att den 26 februari 1973 verkställa besiktning av utförda arbeten, kontroll av driftsättning och formell överlämning till berörd kommun för drift och underhåll av utrustningen. Besiktningen skulle påbörjas klockan 10:00 i ledningscentralen och i samband med denna avsåg Civilförsvarsstyrelsen att utföra vissa förbindelseprov mot i första hand basstationer, delar av indikeringsslingor m.m. Erforderlig mätutrustning skulle medföras av Civilförsvarsstyrelsen men Länsstyrelsen skulle ta med en bil med förberedd installation för R70, en sats radioinstallationstillbehör 75 med undantag av fästplatta, tre manöverenheter R70, tre hopfällbara handmikrotelefoner, en nätanslutningsenhet och en batterikabel.

 

Besiktningen med förbindelseprov beräknades vara slutförda före klockan 11:00 dagen därefter och en formell överlämning till kommunen avsågs ske mellan klockan 13:00 – 14:00. Vid besiktningstillfället skulle representanter närvara från Länsstyrelsen, berörd kommun, Televerket samt om möjligt berörd teletekniker och detaljchef för samband. 1973 blev alltså det året som Bofinken stod färdig och överlämnades till kommunen. Resten av året präglades i huvudsak av brevväxling mellan berörda parter i byggnadsprojektet gällande ersättning för att projektet dragit ut på tiden, t.ex. för den havererade yttre färskvattenpumpen.

 

6. Bofinken lever vidare

November 1973 så var det dags att uppgradera anläggningens mast med två hinderljus. Helikopterdivisionen som bedrev intensiv flygverksamhet i området påpekade att det enda ljus som nu satt monterat i masten i vissa situationer kunde vara mycket svårt att se mot de skarpa ljusen från närliggande tätorter. Flygverksamheten bedrevs dessutom ofta i mörker och dåligt väder, ibland stack masttoppen upp i molnen. På grund av detta så ansåg helikopterdivisionen att masten skulle förses med ytterligare två hinderljus, så att totalt tre hinderljus skulle finnas placerade utöver masten.

 

Den 24 januari 1974 gjordes en genomgång av anläggningen där några brister och fel inom elanläggningen kunde konstateras. Anslutningen av jordlinan till generatorns mittuttag skulle istället utföras så att det klart framgick hur anslutningen var utförd och var eventuella skiljeställen på jordförbindelsen fanns. Vid varje skiljeställe skulle en skylt monteras med anvisning att inkommande jordlina inte fick brytas vid drift av reservkraftaggregatet. Tändningen av belysningen i korridor A11 skulle istället ske separat inom respektive korridor och uttag i central A1 skulle förses med säkring på max 200 ampere. I manövercentralen i rum A2 så skulle nödsignaler från slussar enligt anvisningar i beskrivningen indikeras som larm med både optisk och akustisk signal. Omkopplare fredsdrift – skyddsdrift skulle monteras i manöverpanelen och dörrövervakningen behövde endast vara i funktion vid skyddsdrift, medan felsignaldelen ska vara i drift kontinuerligt vilket nuvarande konstruktion inte medgav. Dörrövervakningen skulle rimligtvis utsträckas till att även omfatta gasluckor. Fördröjning av larm från apparatskåp till manöverpanelen skulle kopplas så att avställningen kunde ske utan inväntande av bimetallreläts återgång.

 

Montaget av slutbleck i skyddsdörrar var otillfredsställande och i vissa fall kunde dörren öppnas trots att förreglingssystem var i funktion. I de yttre dörrarna där fuktavsättningen var hög skulle ett annat montagesätt undersökas för att nedbringa risken för korrosionsskador på slutblecken. Installationer avsedda för pump nummer sex, vilken utgått ur anläggningen, skulle demonteras och lampkalotter och täckbrickor med graverad text skulle bytas. För högtalaranläggningen skulle nätrelä med strömställare anordnas och placeras bredvid båda manöverplatserna. Ledningssystemet för högtalaranläggningar skulle lämpligen registreras, och relationshandlingar skulle systematiskt sammanställas i pärmar.

 

I ett brev till AB Kasper Höglund den 22 mars 1974 föreslog Fastighetskontoret tid för garantibesiktningen som kom att genomföras nästkommande månad. Vid besiktningen konstaterades att en larmofon i rum A2 inte fungerade och behövde därmed justeras och frånkopplas. Larmtablån i rum B4 funkade inte och en akustisk signal kunde inte återställas, vilket skulle åtgärdas. Vid brunnen utomhus så hade vägguttaget ett utsatt läge och skulle därmed utbytas, likaså med arbetsströmställare för kompressor i rum B2. Utöver detta så kunde anläggningen inte isolationsmätas.

 

Några år senare, vid en besiktning den 9 maj 1979, så konstaterades det att området över och kring ingångsöppningen skulle rensas från lösa och löstagbara stenar och döda träd. Anfang och takstick på högersidan i ingångstunneln skulle bultas och partier för övrigt, som inte låter sig skrotas till fast berg skulle betongsprutas. Huvudparten av tunneln för reservutgången löpte i ytlöst berg som inte lät sig skrotas till säkerställning och skulle därmed betongsprutas. Dagöppningarna skulle bultas och skulle rimligen också förstärkas med motgjutet valv. I bergrummet för inbyggnaden skulle anfang och taket bultförstärkas i relativt stor omfattning, särskilt i området kring lejdaren.

 

Brand- och civilförsvarsnämnden meddelade till Civilförsvarsstyrelsen att Fastighetskontoret, som hade det direkta ansvaret för drift och underhåll för anläggningen, anmält den 12 juni 1979 att berget i ingångsorten till ledningscentralen var av dålig kvalitet. Detta hade kunnat konstateras vid underhållsskrotningar som genomförts 1973 och 1978, varvid det bedömdes att skrotning måste utföras minst vartannat år och att risk ändå förelåg för personskador genom nedfallande stenar.

 

För att åtgärda problemet så föreslog Fastighetskontoret att en stabilisering av betong skulle utföras till en kostnad av 80.000 kronor (c:a 287.589 kronor enligt penningvärdet 2016). För ytterligare belägg för föreslagen åtgärd så hade Fastighetskontoret låtit en bergmästare besikta ingångsorten med resultat som bifogades i brevet till Civilförsvarsstyrelsen. Brand- och civilförsvarsnämnden bad nu om besked från Civilförsvarsstyrelsen gällande föreslagna åtgärder. Glädjande nog så tycktes anläggningen ha fått ökat nyttjande, framförallt av Länsstyrelsen för genomgångar, konferenser och studiebesök av olika slag.

 

Civilförsvarsstyrelsen svarade den 29 augusti 1979 att ansvaret för anläggningens drift och underhåll ålades den kommun där anläggningen var belägen. Endast vid extremt exceptionella förhållanden skulle Civilförsvarsstyrelsen pröva ärendet. Skrotning och viss bergförstärkning ansågs som normala företeelser i anläggningar som denna.

 

Under september månad 1979 söktes nya intressenter för utrymmesbehov i anläggningen. Både Televerket och Sveriges Riksbank meddelade att de för närvarande inte hade intresse av utrymmesbehov i anläggningen. Polisdistriktet meddelade att det vore önskvärt om de även fortsättningsvis kunde erhålla möjligheten att på kort tid placera en polisiär befattningshavare i distriktcentralen vid behov. Tidigare hade en lokal på 20 kvadratmeter i distriktcentralen i öst använts av polisdistriktet för K-inspektör i bevakning. Sveriges Radio meddelade intresse för anläggningen och att en akustiskt avskild arbetsplats skulle avsättas för att sända direkta eller bandade inslag till länsredaktionen på ledningar som var förberedda för Tvt och som i anläggningen skulle terminera vid arbetsplatsen. Antalet personer som kunde bli aktuellt var max två stycken, varav en reporter och en tekniker.

 

7. Bofinken ödeläggs

Den 11 maj 1983 åskade det i området och den 60 meter höga antennmasten vid ledningscentralen träffades av blixten. Trots att anläggningen var försedd med ett förstärkt åskskydd så fick åsknedslaget förödande konsekvenser. Hela anläggningen blev utslagen under lång tid och dyrbar materiel totalförstördes. Eftersom EMP och åska i viss utsträckning kan ha samma verkan på materiel så var det med stort intresse som FOA (Försvarets Forskningsanstalt) accepterade inbjudan från Civilförsvaret att få studera blixtens åverkan. Felen på elsidan var åtgärdade den 7 juni när besöket genomfördes, medan radiorummet som från EMP-synpunkt hade ett primärt intresse, stod nästan helt orört. Möjligheten gavs att studera anläggningens delar i minsta detalj för att kunna klarlägga blixtnedslagets förlopp.

 

Klockan 18:30 på onsdagen den 11 maj kunde en radioamatör i området observera ett stort eldklot över anläggningen med en mycket kraftig smäll som följde. I något fall hade till och med en tavla ramlat från vägen som till följd av de kraftiga skakningarna som tydde på ett mycket kraftigt åskväder. Inte förrän måndagen den 16 maj inspekterades anläggningen när det var dags för en rutinkontroll. Vid tillfället så var anläggningen helt ur funktion, inte ens reservbelysningen fungerade och det konstaterades att reservkraftaggregatet hade försökt att starta men inte orkat leverera kraft. Manöverbatterierna stod på, men hade laddats ur.

 

Den rörformiga masttoppen hade märken som såg ut att ha åstadkommits med hjälp av en slags piska. Antennen som fanns monterad på masttoppen hade ramlat ner och den kunde senare återfinnas i terrängen. Dess förbindelse med anläggningen bestod av klen koaxialkabel förbunden med en grövre koaxialkabel som gick vidare till anläggningens radiorum. Den klena koaxialkabeln var helt förstörd, medan den grövre kabeln, som var klamrad vid masten, inte hade några skador. Strömmen från blixten gick således in i mastens topp och gick på maststrukturen och kabelknippet ner mot marken, där vanligtvis en strömdelning sker så att en stor del av strömmen leds ut på de olika jordlinorna. På grund av att anläggningen utsatts för skadegörelse så saknades andra fungerande jordförbindelser än kabelknippet ner till anläggningen. Hela blixtströmmen fortsatte alltså vidare ner i anläggningen ledd av antennkablarnas yttermantlar och hinderljuskabeln. I schaktet passerade kablarna en kabelstege och om spänningen mellan kabelstegen och kablarna hade överstigit kablarnas spänningshållfasthet skulle de blivit förstörda. Spänningen begränsades av en annan händelse i radiorummet.

 

I radiorummet så var antennkablarna avslutade i en antennväxel där mantlarna var förbundna med varandra och vidare med ett jordsystem. Jordsystemet bestod av en ringjordledare som gick runt rummet uppe i taket och var sedan galvaniskt förbunden med en grov jordlina och via diverse utrustning även med skyddsjord. Blixströmmen, som kom in på antennkablarna, laddade upp metallskenan med vilken antennväxeln var fäst vid väggen till en så hög spänning att överslag skedde mellan fästskruv och ett armeringsjärn inne i väggen. Gasutvecklingen vid överslaget medförde att ett betongstycke sprängdes loss och flög iväg. Kraften var så stor att metallskenan bröts itu och en kabelhållare av trä kastades tvärs över rummet där den träffade skärmen på en skrivbordslampa. Vid anslaget satte de präglade siffrorna i träbiten ett spegelvänt mönster på lampskärmen. Skruven, som avlett blixtströmmen till armeringsjärnet, återfanns i ett stativ på andra sidan rummet och var till hälften bortsmält.

 

När strömmen från blixten kommit in i anläggningen via radiorummet och hinderljuskabeln så laddas alla delar av anläggningen till hög potential. Detta skedde på ett sätt som var omöjligt att klarlägga i detalj, men när anläggningen var uppladdad så var den tvungen att laddas ur till jord. Urladdningen skedde i huvudsak via telekabeln, elkabeln till djupbrunnspumpen, serviskabeln för elkraft och manöverkablar från vaktrummet.

 

Teleförbindelsen gick genom två blykablar, varav den ena betraktades som reservkabel. Båda ledde till ett stativ beläget i ett särskilt rum, s.k. telerummet, där blixten hade lämnat spår efter sig i en golvlucka under telestativet. Strömmen hade kommit från anläggningens byggnadselement, förbundna med armering och jordlinan i radiorummet på okänt sätt, och gått vidare via luckan till telestativet för att sedan komma ut till jord via telekablarna. Brännmärken bildades på anslagsfals, lucka och telestativ. Åtminstone tre förbindelser i telekabeln var brutna, men Televerket gjorde en omkoppling till tidigare icke använda par och kunde således åstadkomma tillfredsställande telefunktion. Åtgärden föreföll ur funktionell synvinkel en aning dubiös eftersom de brutna förbindelserna indikerade att telekabeln var trasig någonstans.

 

Urladdningsströmmen sökte sig också till jord via djupbrunnspumpen, som förstördes. På vägen dit så passerade alltför stor ström en kontaktorlåda med indikeringslampa. Strömmen letade sig fram till lampan som var monterad i en hållare av genomskinlig plast, vars hållfasthet vanligtvis inte är särskilt stor. Trots detta så blev det anmärkningsvärt stora mekaniska skador på lampan utan att hållaren brast. Lampans bajonettfattningsknoppar var böjda bakåt, glödtråden var riktat rakt ut, glaset var borta och skyddsglaset i lådan var som bortblåst.

 

Via lågspänningskabeln som utgick från en transformator c:a 50 meter från ingångsöppningen sökte sig blixtströmmen. I transformatorhuset kopplades strömmen vidare till högspänningskabeln som förstördes på en ganska lång sträcka där den löpte genom ett sankt område. Högspänningskabeln började i en luftledningsstolpe, där ventilavledarna splittrades av åskeffekten. Ventilavledarna fungerade till en början men tålde inte blixtströmmens laddning och energi utan splittrades.

 

Blixtströmmen från framförallt hinderljuskabeln leddes in via bland annat hinderljuslarmet och en stor del av utrustningen i närheten ödelades. Ett antal dioder i en likriktare placerade på ett kretskort brändes sönder. Strömmen leddes sedan genom en struktur bestående av en folieremsa försedd med en rad hål avsedda för montering av elektronikkomponenter. Vid varje hål blev strömkoncentrationen så hög att kopparfolien smälte bort, medan den mellan varje hål förblev intakt. Från vaktrummet gick strömmen på manöver- och indikeringskablar mot utgången. I tunnelmynningen gick blixtströmmen ut i grinden och förstörde dörrslutbleck och högtalare till interntelefonanläggningen. Blixtströmmen gick troligtvis vidare mot jord på någon av kablarna till vilka alla passerade under grinden.

 

Blixten som träffade Bofinken injicerade en kraftig strömpuls i anläggningen och blixten var troligen av den allra största klassen med en total strömstyrka på 100 kA. Anläggningen blev mycket hårt drabbad, extra mycket på grund av att fungerande jordning av masten saknades på grund av sabotage. En sådan jordning skulle dock inte varit tillräcklig för att skydda anläggning från skador. Skyddet hade dock behövts kompletteras för att skydda den dyrbara utrustning som blev skadad inuti anläggningen.

 

 


Denna artikeln skrevs av Richard Dahlgren. Tack till Mats Levinsson för korrekturläsning.

6 comments

  • Alex 9 mars, 2017   Reply →

    Bilderna ovan, de svartvita äldre bilderna närmare bestämt, får jag fråga varifrån dessa kommer? Arkivhandlingar?

  • Leif Kahlman 7 februari, 2018   Reply →

    👍 Tack för intressant läsning.

  • Göran 23 februari, 2018   Reply →

    Tack för en underbar läsning. Går anläggningen att besöka?

Leave a comment