Siaröfortet

Vaxholms yttre befästningslinje

Vi befinner oss i den idylliska skärgården en tidig sensommarmorgon. I fjärran skymtar vi den vita skärgårdsbåten som ska ta oss ut till en ö som ruvar på mycket spännande försvarshistoria. Efter en kort båttur lägger båten till vid den lilla kajen, landgången vinchas ut och vi kliver i land. Där möts vi av den utsprängda passagen i berget som sträcker sig fram till det gallerförsedda inslaget till Siaröfortet i den vertikala bergväggen.

 

Vi öppnar den rejäla järngrinden i inslaget, passerar förbi vaktrummet och väl inne i den massiva berganläggningen möts vi av den kalla och fuktiga luften. Golvet är blött av vatten som runnit längs de kala bergväggarna och fukten känns påtaglig. Längs de långa blöta korridorerna djupt nere i berget hänger lamporna på rad och lyser upp de råa bergytorna. Längs ena väggen i en av de långa korridorerna finns vackra stenhandfat monterade på rad där de värnpliktiga soldaterna tvättade sig en gång i tiden. Bakom några av de rejäla ståldörrarna döljer sig bl.a. logement där soldaterna sov i under- och överslafar. Sängarna var ordentligt byggda i stål och för att kuddar och täcken bättre skulle klara den fuktiga miljön så var de stoppade med hästtagel.

 

En trappa leder oss upp i brant sluttning till bergets hjässa. Här möts vi av två 15,2 cm kanoner som blickar ut över den omgivande och mycket vackra skärgårdsmiljön. Fortets hjässa omgärdas av öppna löpgravar för att soldaterna i skydd skulle kunde röra sig mellan de olika delarna av fortets utsida. På öns norra sida finns ytterligare en kanon, men av en mindre kaliber. Det är en rörlig 57 mm kanon med pistolgrepp som lätt kunde flyttas till en lämplig plats eftersom den står på en vagn på den nedgjutna rälsen i löpgravens betong. Bland ormbunkar, björnbärsris och tallar tar vi oss sakta fram för att utforska mer av öns försvarsställningar. Ståvärn och en fast plats för en 57 mm kanon finner vi dolt bland bladverken och längs hela den norra och östra stenstranden löper taggtrådshinder som sicksackar sig fram i flera rader, ett hinder som skulle vara mycket svårforcerat för en landstigande fiende.

 

På öns sydöstra del finner vi den nu igenväxta kyrkogården som är anledningen till att ön vi befinner oss på heter Kyrkogårdsön. När Kyrkogårdsön fick sitt namn är inte känt, men redan i slutet av 1600-talet användes ön som begravningsplats för omkomna sjömän och kanske var det då som ön fick sitt namn. Förutom begravningsplatsen fanns även en sjökrog vid namn Kyrkogårdskrogen på ön, en av många skärgårdskrogar på sin tid som låg utspridda på öarna i skärgården.

 

1. Siaröfortet anläggs

Enligt 1914 års försvarsbeslut skulle Vaxholms fästning förstärkas med en yttre befästningslinje bestående av två fort och två artilleribatterier. Ett av forten planerades inledningsvis att uppföras på ön Siarö, men så blev det inte. I den trängsta delen av Furusundsleden ligger Kyrkogårdsön som skulle ge en fiende liten marginal vid passage och var därmed perfekt för en försvarsanläggning. Ön kom att utgöra en av de strategiskt viktigaste punkterna i Stockholms inlopp och det sista stora hindret innan en angripare kunde nå Stockholm. Namnet Siaröfortet behölls trots att fortet aldrig byggdes på Siarö. De övriga forten och artilleribatterier som förstärkte Vaxholms fästning var följande:

 

  • Ängsholmsfortet – samma bestyckning som Siarö, placerad öster om Värmdö.
  • Lagnöbergsbatteriet – 24 cm haubits, placerade ca 9 km öster om Siaröfortet.
  • Torsbergsbatteriet*

* Det var det tyngsta batteriet i Vaxholms yttre befästningslinje. Det var bestyckat med fyra st. 30,5 cm kusthaubits m/16 som var den största artillerikalibern som tillverkats av Bofors i Sverige. Vid provskjutningar sprack muren i Värmdö kyrka, och kakelugnar och fönster i kringliggande bostadshus gick sönder på grund av tryckvågen.

 

Ritning över Siaröfortet 30 juni 1916 (Originalritning förvaras i Krigsarkivet).

 

Mitt under brinnande världskrig (år 1916) påbörjades arbetet med att spränga sig ner i ön för att i berget göra plats åt fortets känsligare delar (t.ex. eldledningsplats, minstation och kraftanläggning). År 1918 stannar hela bygget upp som en följd av att inga löner kunde betalas ut till byggarbetarna. Fortet blev därmed stående halvfärdigt till 1921 då bygget av fortet återigen tog fart. Utvändigt byggdes löpgravar där soldaterna i skydd kunde röra sig på hjässan och ta sig till de över ön strategiskt utplacerade värnen och kanonerna. På öns norra sida byggdes fortets utanverk i form av löpgravar, värn, en fast monterad 57 mm kanon och en rörlig 57 mm kanon samt en höj- och sänkbar strålkastare. Det fanns planer på att bygga ut fortet likt den norra delen även på den södra sidan, men det blev aldrig av. Den södra sidan förblev orörd och ryktet säger att det berodde på pengar. Enligt legenden så vakar de döda över Kyrkogårdsön och det är kanske därför man också valde att lämna öns kyrkogård orörd för att inte göra sig ovän med de döda sjömännen. En guide på Siaröfortet berättar om kyrkogården:

 

“Jag tycker det är bra att fortet aldrig byggdes ut, så att de döda fick vila i fred”

 

Invändigt var fortet kallt och fuktigt med sina råa bergytor. I denna miljön skulle 270 värnpliktiga soldater bo och verka. Vid full beredskap kunde upp till 500 man inrymmas i berget. Anläggningen var utrustad med logement där de värnpliktiga sov i större sovsalar medan officerarna hade egna mindre rum med plats för en eller två personer. En läkarmottagning fanns i berget med en läkare som alltid fanns tillgänglig ifall någon skulle skada sig. För att mätta hungriga magar så fanns ett kök med en rejäl vedeldad gjutjärnsspis. I berget fanns både vattenklosetter och torrdass att tillgå. Självklart var även dessa uppdelade eftersom officerarna inte skulle behöva dela toalett med en värnpliktig. Elektricitet fanns att tillgå via en egen generator som försåg hela ön med ström, något som var väl behövligt i de mörka gångarna nere i berget. Via rör som löpte längs de långa gångarna skedde kommunikationen mellan de olika funktionerna i berget. Talrören fungerade väldigt bra och det förskonade de stackars värnpliktige som annars skulle fått springa med ordrar fram och tillbaka.

 

Anläggningen kunde äntligen slutbesiktigas 1924 (åtta år efter byggstarten) och på sommaren 1926 bemannades fortet för första gången. Vid samma tidpunkt utgick de flesta av de 23 batterierna i Vaxholmslinjen ur organisationen och Siaröfortet blev det sista stora hindret innan en angripare kunde nå Stockholm. Utöver fienden fanns ett annat hot, nämligen fukten! Redan samma år blev försvarsanläggningen underkänd på grund av alltför fuktiga logement i berget. Beslut fattades att förbjuda övernattning i berget för de värnpliktiga i fredstid. En förläggning fick därmed byggas utanför berget som hade betydligt bättre levnadsförhållanden. Den nya förläggningen används idag som kafé och vandrarhem. De värnpliktiga sov även tidvis ombord på logementsfartyget HMS Blenda som låg för ankare utanför ön. Under 1930-talet genomfördes en utflyttning av kustförsvaret till den yttre havsbandslinjen (något som började diskuteras redan 1920). Havsbandslinjen var en försvarslinje i Stockholms skärgård som anlades mellan åren 1933 och 1945 och ersatte Vaxholms yttre befästningslinje. Den yttre havsbandslinjen sträckte sig från Singö i norr till Landsort i syd. När andra världskriget bröt ut 1939 betraktades Siaröfortet som omodernt (efter bara 13 år i tjänst) på grund av sin gamla bestyckning och placering. Samma år avvecklades fortets ursprungliga verksamhet på ön, kvar blev fortets minstation som var aktiv fram till 1959.

2. Siaröfortets bestyckning

Utvändigt är Siaröfortets hjässa täckt med ett fyra till sex meter tjockt betongtak som skulle skydda fortet vid beskjutning. Fortets mjuka och följsamma linjer gör att fortet smälter in i skärgårdens vegetation och gör det svårt att upptäcka innan det är för sent. På pappret såg Siaröfortet imponerande ut, men i praktiken visade det sig annorlunda. Istället för det tunga moderna artilleriet hade fortet fått två gamla 1800-tals kanoner från det utrangerade pansarskeppet HMS Svea. Siaröfortet var tänkt att bli ett imponerande fort med bestyckning som skulle avskräcka alla eventuella anfall mot huvudstaden. Det vart tänkt att få, likt sin systeranläggning på Ängsholmen, låga tornpjäser som var bättre skyddade mot beskjutning. Istället fick fortet ärva Sveas gamla 15,2 cm kanoner eftersom pengarna inte räckte till. I skissen av Siaröfortet finns även ett torpedbatteri inritat. Syftet med detta batteri var att beskjuta en fientlig flotta. Batteriet skulle bestyckas med tre torpeder och ligga 800 meter bakom öns minlinje, men även detta fick strykas på grund av brist på pengar. I ett dokument om torpedbatteriet står följande:

 

“Torpedbatteriets ändamål är att, i händelse minlinjerna forserats, ändock kunna spärra farleden”

 

HMS Svea. Fotograf okänd.

 

Fortets bestyckning bestod av följande:

Huvudbestyckning:

  • 2 st. 15,2 cm m/1898 kanoner i enkeltorn från pansarskeppet HMS Svea.

 

Huvudbestyckningens specifikationer:

  • Tillverkare Bofors.
  • Besättning 12 man.
  • Kaliberlängd L/42.
  • Granatvikt 45,4 kg.
  • Elevation -7 till + 15 grader.
  • Eldhastighet 6-7 skott/min.
  • Maximal räckvidd 9 km.

 

Ytterligare bestyckning:

  • 4 st. 57 mm kanon M/89 (två rörliga och två fasta).

 

Specifikationer för ytterligare bestyckning:

  • Tillverkare Maxim-Nordenfeldt och Finspongs bruk.
  • Besättning 3 man.
  • Kaliberlängd L48 (för 89B L55).
  • Granatvikt 2,722 kg.
  • Kaliber 57,0 mm.
  • Elevation -20 till + 20 grader.
  • Eldhastighet 35 skott/min (max).
  • Utgångshastighet 570 m/s.
  • Maximal räckvidd 5000 m.

 

En guide på Siaröfortet berättar om den fruktade 57 mm kanonen:

Militärerna kallade kanonen för köttkvarnen, för det gällde att ha koll på vart man stoppade fingrarna”

 

På hjässan finns två observationskupoler i pansarstål som användes för eldledning av kanonerna. På hela den östra, västra och norra sidan av fortets strandkant finns taggtrådshinder som skulle göra en snabb landstigning på ön mycket svår. Flera lager av taggtråd sicksackar sig än idag längs den steniga strandkanten. Runtom på ön byggdes mängder med skyttevärn där soldaterna i skydd både kunde observera och verka ifall en fiende närmade sig ön. Skyddad i berget stod fortets stora höj- och sänkbara 150 cm strålkastare på hela 5 000 watt. Genom att hissa upp strålkastaren till fortets hjässa kunde flygplan och båtar belysas på sex kilometers håll, belysningen underlättade att beskjuta en fiende i mörker. Vid ett prov av den stora strålkastaren klämdes två artillerister fast under den tunga pansarluckan då motvikterna visade sig vara felberäknade. De undgick döden med en hårsmån men blev invalider för livet. En mindre 90 cm strålkastare stod även den skyddad i berget men placerad på en vagn på den nedgjutna rälsen i löpgraven på öns norra sida. Strålkastaren kunde dras ut och placeras på lämplig plats i löpgraven.

 

Fortets minstation hade till uppgift att spärra farleden med minor som låg förankrade under ytan, dessa kunde sprängas när ett fientligt fartyg passerade över minlinjen. Minlinjen innehöll 36 minor (ytterligare tio minor kunde monteras vid behov) på en c:a 400 meter lång linje över farleden. Placeringen av linjen var mellan Siarö och Staboudde. Medan den övriga verksamheten avvecklades på ön 1939 så behöll militären minstationen aktiv ända fram till 1959.

 

3. Siaröfortet lämnas, förfaller och bevaras

Trots att den ursprungliga verksamheten lades ner redan 1939 vid Siaröfortet dröjde det fram till 1951 som kanonerna monterades bort från fortets hjässa. Under 1960-talet togs fortet ur krigsorganisationen och övrig materiel togs bort från ön. Det sista militären gjorde innan de lämnade ön var att spränga generatorn så ingen skulle kunna använda fortet som sedan stod tomt ända fram till 90-talet. År 1993 tog Statens fastighetsverk över förvaltningen av Siaröfortet och följande år påbörjades en omfattande restaurering och konservering av fortet till en kostnad av c:a 35 miljoner kronor. Tre år senare (1996) öppnades Kyrkogårdsön och Siaröfortet upp för allmänheten för första gången, innan dess var hela ön ett militärt skyddsobjekt där civila inte fick gå iland. År 2002 blev Siaröfortet ett byggnadsminne som än idag ägs och förvaltas av Statens Fastighetsverk.

 

Idag är Kyrkogårdsön och Siaröfortet ett populärt utflyktsmål under sommarhalvåret, ett museum som passar för både de små och stora. Vi på Fortifikation-Väst rekommenderar att åka till Östanå färjeläge för att sedan ta färjan till Kyrkogårdsön, en båtresa som tar cirka fem minuter. För de som vill se mer av Stockholms skärgård går färjan från stadsgårdskajen i centrala Stockholm, båtresan tar då cirka 90 minuter. Med den senare linjen går det att fortsätta norrut till t.ex. Arholma, där ett annat kustartillerimuseum finns.

 

För den som inte kan besöka Kyrkogårdsön kan vi tipsa om filmen Mysteriet på Kyrkogårdsön där delar av filmen utspelar sig på Kyrkogårdsön, Siaröfortet och i skärgården runt fortet. Filmen är en ungdomsdeckare från 2004, tyvärr är filmen i sig inte speciellt bra, men miljöerna är väldigt fina. Kort beskrivning om filmen:

Under sommaren 1985 pågår ubåtsjakten i Stockholms skärgård. Stadsbarnet Henrik 14 år bor varje sommar hos sina vänner Erik, Kristian och deras kusin Oskar på Siarö i Stockholms norra skärgård. De gör vad pojkar gör under sommarlovet i skärgården: hoppar från de höga klipporna, fiskar och utforskar platser. Kristian har alltid sin kikare riktad mot Kyrkogårdsön och Siaröfortet, han är övertygad om att någon använder det nerlagda fortet. Pojkarnas gamla vän, fiskaren Petersson, försvinner spårlöst en dag och pojkarna dras in i en spännande tid.

 

 


Artikeln är skriven av Peter Larsson med hjälp av artikeln “Siaröfortet – se men inte synas” av Märta Holkers, boken “Svenska borgar och fästningar: en historisk reseguide”, artikeln “Siaröfortet” av Statens fastighetsverk och boken “Stockholms kustartilleriförsvar 1914-2000” av Alexander Wahlund. Tack till Statens fastighetsverk för bildmaterial, Alexander Wahlund för dokument, ritningar samt bilder och Mats Levinsson för korrekturläsning.

8 comments

  • Göran 22 december, 2017   Reply →

    TACK för en mycket intressant artikel.

    • Peter Larsson 23 december, 2017   Reply →

      Tack så mycket Göran, kul att du gillar den! Har du besökt Siaröfortet?

  • Anders Björkman 28 december, 2017   Reply →

    Det verkar ha varit feltänkt från starten med detta fort. Men som utflyktsplats verkar det intressant.

    • Peter Larsson 29 december, 2017   Reply →

      Hur tänker du med feltänkt? Att fortet blev omodern väldigt fort? Både Siaröfortet och Kyrkogårdsön är värt ett besök under sommaren, väldigt fin natur.

  • Veronica Schultz 29 december, 2017   Reply →

    Hej Peter!
    Mycket fin artikel som ni lagt upp om Siaröfortet, trevligt då får vi många nya besökare till sommaren 2018.
    Välkomna
    Veronica Schultz

    • Peter Larsson 29 december, 2017   Reply →

      Hej Veronica! Tack så mycket, kul att du/ni uppskattar den! Vi besökte Siaröfortet nu i somras och dokumenterade fortet och ön under en heldag i fantastiskt väder. Jag hoppas artikeln kan generera nya besökare till er, trevlig personal i caféet, bra guidning och miljön på ön är fantastisk!

      Vill ni låna bilder eller liknande så tveka inte att höra av er till oss!

  • Lars Sundin 2 juni, 2018   Reply →

    Att Siaröfortet skulle ha varit sista länken i inloppsförsvaret före Stockholm stämmer inte riktigt. För efter Kodjupet, Finnhålet och Stegsundet låg / ligger Rindö redutt och Vaxholms kastell var inte avrustat och vid Oxdjupet
    låg / ligger Oscar Fredriksborg.😉

    • Lars A. Hansson 2 juni, 2018   Reply →

      Hej Lars,
      jag hävdar vissa andra årtal och ska försöka stolpa ner dem här.
      Siaröfortet var helt klart 1926 enligt texten ovan. I vissa böcker sägs även 1929 som färdigställning.
      Rindö redutt hade redan formellt utgått 1903 då 12.batteriet precis nedanför redutten ingick i Vaxholmslinjen.
      Vaxholms kastell hade redan vid införandet av Oscar-Fredriksborg tappat det mesta av betydelse då dåtidens fartygs djupgående behövde Oxdjupet, dvs runt 1890. Kastellet utgår sedan formellt 1916 och det enda moderna batteriet i det sundet blev 12.batteriet (med stöttning av två haubitsbatterier öster om Redutten)
      1926 utgick resterande delar av Vaxholmslinjen, bla 12.batteriet och Oscar-Fredriksborg. Försvaret flyttades utåt, bland annat till Siaröfortet och de andra batterier som nämns i texten.
      Visserligen fanns kanonerna kvar på många av bergsforten till mitten av 1930-talet innan de flyttades ut i Havsbandslinjen, bla 12.batteriet och Oscar-Fredriksborgs kanoner flyttades då. Så om en fiende hade planerat en insegling förbi Vaxholmslinjen fram till ca 1935 skulle dessa fort behöva bekämpas då en fiende inte visste att forten inte ingick i organisationen – förutom Redutten som blev byggnadsminne redan 1935.

      Mer läsning finns i ”Vaxholmslinjen”, ”Havsbandslinjen” och ”Stockholms kustartilleriförsvar 1914-2000”.

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.